Införandet av en litterär kanon har stötts och blötts i kulturdebatten under det senaste decenniet. Nu har idén på allvar nått svensk politik, när den nya borgerliga regeringen nu föreslår införandet av en sådan i sitt nya ”Tidöavtal”.
Hynek Pallas menade i GP Kultur i september att kanondebatten är svår att förstå med tanke på att vi redan har de svenska folkbiblioteken (6/9). De har som bekant ”litteraturhistoria bredare än någon kanon du kan drömma om.”
Men biblioteksväsendet förändras just nu i grunden, vilket bibliotekarien och kritikern PM Jönsson skrivit om tidigare i år (13/4). Han menar att de nya reglerna för inköp och synen på bibliotekens uppdrag skapar en likriktning, utarmar beståndet och motverkar integrationen. ”I slutändan står jag där, bland hyllorna, och famlar efter böcker som inte längre finns.”
Nej, jag tror inte läsfrämjande och tillgängliggörande är den viktigaste frågan här. Till det har vi nämligen redan biblioteken, ge dem lite mer pengar bara, hur svårt ska det vara. Snarare är det så att nationell kanon har blivit signalpolitik på samma vis som språktester för asylsökande har blivit det. Eller som den bisarra och sorgliga inskränkning av kvotflyktingsystemet som nu ska införas.
Det är politik som förs för att visa att man är en tuffing. För att signalera ”hårdare tag” och handlingskraft – med hjälp av litteratur. Säg den författare som vill användas i det syftet.
När Danmark införde kulturkanon 2006 blev det en dyr historia, påpekade Martin Aagård i Aftonbladet Kultur i en text för några år sedan(29/1/2016). Experter gjorde utlåtanden, hemsidor startades, trummor slogs på. Men sen? ”Kulturkanon har varken förändrat danskarnas kulturkonsumtion eller deras syn på kultur över huvud taget.”
Ja, vad är effekten egentligen, vad är det de tänker ska hända? Vi har ju redan en läroplan i skolan. Det är svårt att tro att studenter som inte fått läsa ”Ondskan” av Jan Guillou eller Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” i skolan skulle göra det bara för att det finns en svensk litteraturkanon som fastställts av regeringen.
När von Trier blev inkorporerad i den danska regeringens kanon blev han så arg att han klippte sönder Dannebrogen. Jag kan förstå honom.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:En nationell kanon kommer inte rädda läsdöden
LÄS MER:Nya regeringen ska ta fram svensk kulturkanon
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
