Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Elis Monteverde Burrau: Litteraturens död är ett livstecken

Diskussionen om litteraturens död pågår på kultursidorna landet över, apropå Sven Anders Johanssons kommande bok ”Litteraturens slut” som kommer i början av mars. Författaren Elis Monteverde Burrau ser livstecken i den påstådda döden, och manar till ny litteraturgenre att ta form.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Elis Monteverde Burrau är författare född 1992, vars nya poesisamling ”6 juni och solen” kommer i mars på Modernista.

Att litteraturen skulle vara död och begraven, att den skulle vara ”slut”, speciellt i Sverige, är en mycket gammal sanning. Den har varit död sen jag var barn. Den har varit död sen Karl Gerhards lik gick lit de parade genom Stockholm. Visst säger man så? Lit de parade.

När jag var barn brukade jag mytologisera den svenska ironins död minst en gång i veckan. Jag blundade och såg det så tydligt framför mig: Hur Henrik Schyffert gick ut från biografen med tårar i ögonen, för att genast, likt Orfeus (skoja), vända tillbaka för att se ”Fucking Åmål” bara en gång till. Bara en gång till. Det var en perfekt saga.

Det är underbart att låtsas att fenomen dör. Det är kul att vara drastisk i sina spaningar.

För att inte tala om hur kul litteraturkritiken är, den är det festligaste vi har i det här landet. Den breda underhållningens krona! Jag har haft mycket roligt åt litteraturkritiken de senaste veckorna, av olika anledningar som jag inte tänker nyansera här. Jag är inte kritiker. Jag är inte skolad i den intellektuella hederlighetens ödmjuka konst.

LÄS MER: Professorn som spår litteraturens undergång

Vad vill jag säga med det här? Att jag trots allt är mycket hoppfull?

Litteraturens död skylls på ljudboken, den apatiskt navelskådande autofiktionen, de konstnärligt fega storförlagen, kommersens motsägelsefullt stora nålsöga och så vidare. Men de är bara gäster som anlänt sent till festen och i nån sorts karnevalisk hämndaktion bestämt sig för att urinera på liket.

Jag har inte läst Sven Anders Johanssons nya bok ”Litteraturens slut”. Herregud, hur skulle jag hinna det? Jag har precis blivit farsa. Jag läser bara poesi och hörspel. Ett och annat manifest i pamflettform. Opublicerade experiment-epos på mobilen. Vilda sexskildringar av olika killar. Glänta är dessutom ett alldeles för stort förlag för att få passera mina principer.

Men jag kan tänka mig att den innehåller en hel del vassa poänger. Precis som hans ”Det cyniska tillståndet”. Jag minns att jag läste halva och tyckte lite synd om Carola. Jag minns att det var en rolig releasefest. Jag var full och pratade med Mara Lee. Vinet smakade piss, men såna petitesser har aldrig krusat min yta. Jag var lite besviken över att Sven Anders Johansson hade lagt till namnet Sven i sitt namn. Jag muttrade något om att det manierat konceptuella i ett sånt tilltag kanske inte var litteraturens slut, men i alla fall början på slutet. Kulturen har alltid varit ett sluttande plan.

Vad vill jag säga med det här? Att jag trots allt är mycket hoppfull?

Personligen tillhör jag den så kallade hardcorelinjen som tycker att litteraturen i Sverige började leva igen när Tao Lin, som en del av releasen för Linda Skugges översättning av ”Taipei”, satt på en scen och gjorde en sallad i 30 - 40 minuter framför en mycket liten betalande publik. Den innehöll mycket honung. Dagen efter signerade han boken på Pocket Shop. Ingen kom, men han fick ett exemplar av ”Sapiens” som tack för besväret.

LÄS MER: Vems sexuella gråzoner står vi ut med i litteraturen?

Vem vet? Om vi sticker voodoo-nålar i den, som Kjell Espmark hävdade att Lyra Koli gjorde genom sin recension av ett alster av Ingela Strandberg häromåret, så kanske vi kan få dikten att börja leva igen?

Jag tillhör falangen som tycker att svensk litteratur började leva när jag hörde ryktet att Baba Stiltz nystartade förlag Cycle Press planerar att ge ut Sveriges i särklass bästa författare, Richard Leppänen, känd för bloggen ”Festa Mysa Maila”. Om man tittar väldigt länge åt ett visst håll blir man blind. Jag vet inte vad det betyder. Men jag är väldigt peppad på litteraturens död. Det känns som ett livstecken.

Vem vet? Om vi sticker voodoo-nålar i den, som Kjell Espmark hävdade att Lyra Koli gjorde genom sin recension av ett alster av Ingela Strandberg häromåret, så kanske vi kan få dikten att börja leva igen?

Killar och tjejer: ta bollen och spring. Jag skönjer en ny parasitär zombie-genre vid horisonten. Titta lite åt vänster. Där. Där har vi den. Man behöver inte ens läsa den. Det räcker med att titta på några meters håll. Har den ens någon handling? Är det bara sex? Ska vi kalla den ”Lit de parade”?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.