Litteraturen som verklighetstest

ANNONS
|

Kanske har du någon gång befunnit dig på Göteborgs stadsbibliotek en torsdag kväll vid sjutiden. Stått i den skönlitterära avdelningen på tredje våningen, lite på måfå letat efter någonting att läsa - och plötsligt märkt hur folk börjar samlas i Poesihörnan. Säkert har du då också lagt märke till två högresta damer, en blondin och en brunett, som nervigt går omkring, ser till så allting är i ordning och frågar dig och andra i närheten om ni inte vill komma och lyssna på en författaruppläsning. Då har du sett Madeleine Bergmark och Malin Andersson in action.

Det är Malin och Madeleine som tillsammans står bakom programverksamheten på Stadsbiblioteket. Programmet inför hösten 2005 är spikat och klart sedan länge. I Poesihörnan blir det uppläsning av litauiska författare i anslutning till Bokmässan, massor av svenska debutanter och tidskriftsmakare, några deltagare från Litterär gestaltning och Poesidagen i november. På Café Boksidan hålls föredrag och samtal om konst, musik och feminism, populärvetenskap, stickning med mera, för de så kallat Unga vuxna. Förpoet ingår då för det mesta.

ANNONS

Det finns många versioner av hur det började. När jag tillsammans med Måns, fotografen, träffar Malin och Madeleine på Stadsbibliotekets personalcafé på översta våningen, får vi höra några av dem. Glatt, ivrigt - och ibland från båda två samtidigt.

- Vi jobbade kväll på torsdagar i informationsdisken, förklarar Malin, och då verkade det smidigt att bjuda in författare till Poesihörnan istället för att sitta där och ha lite småtråkigt.

Madeleine avbryter - det där var ju först 1997. Men redan 1993 anställdes hon av Stadsbiblioteket som programansvarig 25 procent av arbetstiden. Då hade hon jobbat på Lillhagens bibliotek och börjat organisera författaruppläsningar och annat för att få lite liv i verksamheten. Och det skulle hon fortsätta med.

- Men det fanns ingen budget så det gällde ju att kunna trolla med knäna.

Ett samarbete med Arbetsförmedlingen Kultur kom därför till stånd och på den vägen kunde faktiskt ett tiotal poeter få både anställning och regelrätt månadslön. Madeleine räknar stolt upp Lina Ekdahl, Fredrik Nyberg, och Malin fyller i med Helena Eriksson och några till. Så skapades en poesiscen på Stadsbiblioteket, Jörgen Lind kom att bli huspoet i ett och ett halvt år och man började delta i firandet av Poesidagen i november och Världsbokdagen, den 24 april.

ANNONS

Programverksamheten hade alltså redan börjat rulla när Malin kom in i bilden.

- Vi träffades på en kurs där man skulle lära sig att dubbelklicka, minns hon. En datakurs - när allt det där fortfarande var nytt.

- Jag upptäckte att Malin var lite tokig, precis som jag, inflikar Madeleine. Vi samarbetar jättebra! Och i vår verksamhet måste man vara våghalsig, man måste ha idéer. Det går helt enkelt inte att vara alltför "bibliotekarisk". Hellre lite anarkistisk. Vår ambition är ju att förändra bilden av biblioteket, från en plats där man blir tillsagd att vara tyst till en plats där möten och samtal kan äga rum.

Inför den förestående utbyggnaden av biblioteket hoppas Malin och Madeleine på fler möjliga mötesplatser - en utökad spelplan. Den nuvarande sextiotalsbyggnaden med sin öppna planlösning och ljusbrunnen i mitten, som går från entrén hela vägen upp till översta våningen, är ganska ljudkänslig.

Men än så länge - och de stora evemenangen undantagna - är det Poesihörnan på avdelning 5 som gäller. I nära anslutning till skönlitteratur, kulturtidskrifter, fantasy, science fiction, böckerna för Unga vuxna, uppläsningar på cd, och poesin, så klart. Mikrofonstället står framför en soffa, några stolar och fåtöljer.

- Här finns en vardagsrumskänsla, till skillnad från i hörsalen. Folk går förbi utan att veta vad som pågår. Det här är ett sätt att locka folk och visa dem att det inte är så konstigt att skriva böcker som de kanske tror. Och att biblioteket inte är ett tråkigt ställe!

ANNONS

Madeleine - eller Malin, eller kanske båda två - berättar om några killar som stod i SF-hyllan och pratade, men som inte kunde låta bli att lyssna, och som till slut kom och satte sig. Publiken varierar från gång till gång. Och trots att de inte hade gjort särskilt mycket reklam en gång när Bob Hansson skulle läsa, kom det massor av folk. En grupp de verkligen försöker att nå, som inte läser så mycket, är unga män. Det fungerar dock inte alltid som väntat - när Böcker som knäcker om litteratur just för unga män presenterades, bestod publiken till exempel mest av äldre damer, som för all del var mycket nöjda.

En sak jag verkligen undrar över är programmet, som alltid är otroligt up to date. Inte en enda ny författare eller tidskrift slipper undan, verkar det som. Hur kan ni hålla koll på allt?

- Vid det här laget har vi ett väl utvecklat kontaktnät. Det ena ger det andra, folk kommer förbi och berättar. Det känns viktigt att få influenser utifrån. Annars är det lätt att man blir insnöad i det här huset. Och det gäller ju att stimulera sig själv också, säger Malin, som övertog jobbet som programansvarig när Madeleine blev enhetschef för ett år sen.

ANNONS

- Jag vill ha mer nytt, mer av allt! säger hon glatt.

Och många är de debutanter som passerat genom åren. Fanzines och mer eller mindre udda kulturtidskrifter har också fått utrymme att presentera sig - och den så kallat smala litteraturen har en plats som de särskilt värnar om.

- Ambitionen är att vara en motkraft till det kommersiella, säger Madeleine och Malin. Vi lockar med det breda och visar på det smala. Programmet är uppbyggt så att det finns något brett och något smalt för varje tillfälle, en jättesmal poet från Stockholm plus Marcus Birro eller någon med förankring i Göteborg, för att balansera programmet. Kvalitetskravet finns alltid i botten. Men först och främst har vi ju ett folkbildningsuppdrag: att skapa möjligheter för folk att upptäcka och börja läsa sådant som de inte skulle upptäckt annars. Som kanske inte syns i bokhandeln, till exempel. Och ibland har det varit så smala saker att vi inte fattat något själva!

De skrattar gott vid tanken. Men deupplevs ändå inte som något problem, och det är nog det som känns så befriande i mötet med Malin och Madeleine. För dem handlar det minst lika mycket om att överraska sig själva som publiken. Och en förutsättning för uppsökande verksamhet är att våga satsa även på okända förmågor.

ANNONS

- Ja, Gud, vi går på eget känn! En del tror att vi har teman. Men så är det inte. Ibland ballar vi ur helt och hållet!

Urballat, smalt eller inte - debutanterna har sin givna plats på programmet.

- Vi brukar säga att alla västsvenska debutanter ska vara med i Poesihörnan, och gärna så många som möjligt från hela landet. När vi ringer nu för tiden är det till och med som att de väntat på att man ska ringa. Vi har också ambitionen att lyfta fram det lokala. Folk är heller inte rädda för att komma förbi och presentera sig. Det gäller inte minst förpoeterna till programmet för Unga vuxna.

Möjligheten att framträda, att faktiskt få en röst i offentligheten, ligger på så vis mycket närmare till hands än det långdragna omdömesmaskineri som sätts igång om man skickar in manus till förlag och tidskrifter. Jag påminns om bibliotekens demokratiska ansvar: här ska finnas någonting för alla. Något som Malin och Madeleine förvaltar med stor övertygelse.

I samma anda har olika former av samarbete, något som ju i början var en rent ekonomisk förutsättning, blivit en integrerad del av verksamheten.

- Vi arbetar jättemycket med alla möjliga. Förlagen, poesi på spårvagnen, studieförbunden, skådespelare, Författarcentrum väst med Kennet Klemets, regionbiblioteket, tidskrifter och litterära sällskap.

ANNONS

Av tradition kommer varje termin några kursdeltagare från Litterär gestaltning, den tvååriga författarutbildningen på Valand som pågått sedan 1996, till Poesihörnan för en uppläsning. Malin och Madeleine menar att utbildningen nog fick en del folk att flytta till Göteborg.

- I Göteborg är det närmare, roligare. Och trots att förlagen kanske mest satsar på Kulturhuset i Stockholm för sina internationella författarbesök, finns Bokmässan här. Liksom Förlagshuset och Författarcentrum, som har föryngrats. Men många flyttar till Stockholm efter första boken.

När de pratar om författarna är det på ett väldigt hemtamt vis. Och de understryker särskilt att de författare och poeter som medverkat över åren inte nödvändigtvis var så himla stora eller kända - på den tiden.

- Vi har följt alla de här författarna sedan länge! Ibland känns det lite som att de är våra ... Och ibland har vi kanske bjudit in dem lite för tidigt. Det hade förmodligen varit lättare ur publiksynpunkt att vänta tills de hunnit bli mer etablerade och lästa. Men vi jobbar inte så.

De skojar lite om folkbildningstanken, som ett sätt att frälsa folk. Men det finns ett allvar i botten.

- Man blir en godare människa av att läsa, hävdar Malin. Man lär sig empati.

ANNONS

- Det är också bra för språket, påpekar Madeleine. Du lär dig en massa om andra saker, platser och människor. Det är ett sätt att resa i fåtöljen. Man kan använda skönlitteratur även i skolan - det behöver inte vara reellt utan också imaginärt.

- Man kan säga att Poesihörnan är en sorts verklighetstest, säger Malin. Finns det kontakt, eller glappar det. Men vi har blivit lite inarbetade nu, det är ju absolut lättare än för två år sen. Jäklar vad vi cyklade runt och satte upp affischer! Nu är programmen färdigtryckta. Det är roligt att se hur saker utvecklas!

Ambitionerna framöver är solklara: att skapa mer kontakt, mer utbyte. Att programverksamheten blir rumsren. Att alla göteborgare och kulturnämnden ser och uppskattar verksamheten.

- Ett samarbete med Världskulturmuseet nästa år vore kul! Då är det mångfaldsår och det vill vi lyfta fram!

Säger våra outröttliga bibliotekarier.

fakta

Bibliotekarier

Poesihörnan

Poesidagen

Frivilliga förpoeter

ANNONS