Grävmaskinerna kommer inte att behöva förta sig. Det räcker nog med en lätt knuff för att den gistna och slitna Lisebergshallen ska falla ihop likt en stapel buckliga burkar i femkampen inne i nöjesparken.
LÄS MER:Bo Sundström saknar redan Lisebergshallen
Allting har sin tid och Lisebergshallen har levt på nåder ett bra tag. När andra städer bokar in sina arrangemang i glänsande lokaler som doftar nymålat har Lisebergshallen trofast bjudit in oss i sin famn som luktar omklädningsrum, handbollsklister och utspillt folköl.
Den senaste spelningen jag såg där var Mustasch och Hardcore superstar. Det känns helt rätt. Hårdrocken har alltid haft en plats i hallen och alla Göteborgsband har själva sett konserter i hallen som triggat dem att börja spela.
LÄS MER:Fattigare musikliv när Lisebergshallen rivs
Hardcore Superstar-trummisen Magnus Andreasson ställde sig upp mitt under spelningen och konstaterade att "det var ju här man såg Ozzy Osbourne under No rest for the wicked-turnen 1988. Det var då vi bestämde oss".
Samma sak med Göteborgsbandet Avatar som jag träffade får några månader sedan. De sprang på alla hårdrocksband i både Lisebergshallen och Scandinavium. Utan de kvällarna hade deras liv tagit en annan riktning. Och Göteborg hade varit en fattigare musikstad.
Det är också alltid något speciellt när en lokal artist eller ett band från stan tar klivet in i Lisebergshallen. Broder Daniel har aldrig varit så starka, så vackra, så stolta som i Lisebergshallen 2003. Det var den perfekta triumfen.
Eller Håkan Hellström året innan. När han fortfarande befann sig i den där galna raketen som blåste iväg honom under de första åren. När allt ännu var nytt och tårarna föll mot scengolvet. "Ansiktet skrynklar ihop sig och Håkan vacklar till. Han skakar på huvudet och hela hallen rister av kärlek", skrev jag då.
Sådana kvällar lever kvar i både det egna och det kollektiva minnet. Och även om jag inte var där är det svårt att inte imponeras av att Tina Turner spelade i hallen 1985. Hennes karriär hade en topp då med Private dancer-plattan. Hon var egentligen på Wembley-nivå. Dessutom hade hon Bryan Adams som förband. Som precis blivit världsstjärna med Reckless-albumet.
Det är sådant som gör att det är mycket mer än brädor och papp som flisas sönder när Lisebergshallen ska rivas. Ändå levde den på övertid och kommer så att säga att saknas av alla och ingen.
Vi behöver en ny plats för nya minnen. På lördag spelar Bryan Adams i en till bristningsgränsen utsåld Partille arena. Jag antar att han har stafettpinnen nerpackad i gitarrcaset.
