Vilka är vi som kämpar och inte ger vika för lättja och motstånd? ”Vi ger inte upp. Vi är inte kvinnor”, säger den störtade Muammar Gaddafi, och ger väl därmed en tydlig bild av vad detta ”vi” aldrig varit. Alltså en gemenskap som inkluderat människor på fullt lika villkor.
Det har talats om hur tyrannen i Tripoli berikat sig själv, och styrt och ställt med Libyen som en excentrisk direktör. Visserligen med hjälp av internationella kontakter och västmakternas goda minne. Men när ledaren kräver landets lojalitet och samtidigt låter det brinna, framstår han i andras ögon kanske mest som fältherren som hellre förintar än lämnar över sitt imperium. Egentligen en högst förväntad reaktion. Frågan är väl om Libyen styckas upp, och i fortsättningen sköts som företagskluster. För var kommer folket in? Eller kanske närmare bestämt, vilka kan göra anspråk på att utgöra den riktiga och viktiga delen av befolkningen?
”Vi är villiga att dö för ljuset”, konstaterar den exil-libyske författaren Hisham Matar i en GP-artikel (27/8). Händelser det senaste halvåret har enligt Matar inte bara lett fram till Gaddafiregimens fall, utan även röjt de pr-myter som skapats med stöd av utländska intressen. Mot smutsiga affärer ställer Matar de ögonblick i historien, ”då broderskap mellan människor inte längre verkar vara en abstrakt tanke.”
Den i London bosatte författaren skriver vidare om vår/sin seger på slagfältet, och behovet av att minnas ”våra döda, våra torg och våra skändade kvinnor”. Och inget förringande av Matars sorg och glädje, eller några jämförelser i övrigt. Men i förhållande till de libyska kvinnorna borde han kanske mer känna sig som supporter, än spelare i ett sargat men vinnande lag.
Anhängare till nån idrottsklubb talar som bekant ofta i termer av ”vi”. Vilket inte nödvändigtvis sammanfaller med en uppfattning om att vara norm och språkrör för hela samhället. Gamla patriarkala uttryck hänger ändå i, och säger en del om vilka medborgare som förväntas förändra, förvalta och beskydda. Eller vilka som påminner om släktklenoder och ömtåliga ting, värda att vårda och bevara.
Inte är det nån slump att man sällan hör det pratas om våra medelålders män, till skillnad från våra barn, ungdomar och gamla. Om våra knarkare och småkriminella ojar sig nog ingen. Och sett ur världshändelsernas skugga framstår det möjligen som ett futtigt folkhemsproblem.
Fast ändå hör frågan om vilka människor och handlingar som är att räkna med knappast till de oviktiga genom historien.
