Lisa Ahlqvist: Reinfeldt som nalleräddare

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Som en tabloidreplik till Teddybjörnen Fredriksson. Häromveckan publicerade Expressen en text om en nalle och en statsman, och i ett slag framträdde den svenske regeringschefen som en blandning av Lasse Berghagen och Theodore Roosevelt. Kanske får man se det som en förövning inför internationella nalledan, som ju inföll i torsdags.

Den amerikanske president som i början av 1900-talet lär ha låtit bli att skjuta en björnunge skulle nämligen fyllt år 27 oktober. Om Roosevelts eftermäle främst består i att ha gett namn åt en lurvig leksak, borde väl Fredrik Reinfeldt kunna matcha med att ha räddat ett borttappat gosedjur.

Det är också en djupt rörande historia som Expressen målar upp. Utanför Rosenbad blev sjuåriga Kika Hendrickx tidigare i höstas av med sin nalle, och trodde väl aldrig att den skulle komma tillbaka. Men döm av hennes förvåning, när mormor och morfar i Belgien nyligen fick ett stort paket med björnen inuti. Förutom barnbarnets nalle fanns ett brev från statsministern i Sverige. Han skrev: ”I hope the teddy bear finds it’s way home.” Mamma Annick Hernot som bott ett år i Stockholm med sin dotter tyckte såklart att det var fint och trodde inte att ”detsamma skulle hända i Belgien.”

ANNONS

Möjligen är det så. Fast utan att förringa vare sig äkta flickglädje ­eller vuxen bedömningsförmåga, är det djupt tragiskt om ett land gått från att ses som oskuldsfullt till att bara bli en barnslig låtsasvärld. Om det framstår som fegt och larvigt att via kramdjur framföra hyllningar till Reinfeldt, kan man kanske tänka på det som utslag av en trött ironi. Att skriva ”Stats­ministern är bamsesnäll” i en pratbubbla ovanför huvudet på en tidningsintervjuad sjuåring kan förvisso tolkas på det sättet.

Säga en sak och mena en annan verkar för övrigt vara Moderaternas paradgren. Bevisen för att partiet varken stödde rösträttskampen eller Sydafrikabojkotten (”en neger är en neger”, sa Ulf Adelsohn på 80-talet) är ju faktiskt ganska starka. Så visst får man räkna med kritik, om man liksom Moderatkongressen förvränger innebörden av gamla beslut och försöker slå in det förflutna i en ny förpackning.

På 90-talet krävdes en Bamseslips på Carl Bildt för att skaka om partiet. Och ändå misstänkte väl aldrig nån den dåvarande statministern för att flörta med ett vänsteristiskt snällbegrepp. Har kanske Reinfeldt och samtiden mer luddiga motiv? Troligtvis gläds ministern åt den gosiga journalistiken, men eftersom det inte är en politikers främsta prioritet att vara schysst mot nallar kommer den kanske också nån gång att göra honom en björntjänst.

ANNONS
ANNONS