Någon med allt sämre kondition, som ändå tror att hon kan topprestera. Så blir det kanske om man liknar demokratin vid en människa. Nån som stressar till jobbet, och glömmer huvudet på kudden. Men rätt ofta ligger på soffan, och tänker att kroppen borde befinna sig i rörelse. Insikten om att det inte går att vila sig i form. Säkert delas den av många, och om inte beror det förmodligen mindre på usel moral än en känsla av allmän makt- och meningslöshet. Därav kanske tillfredsställelsen med sänkt skatt och mer att stoppa i den egna plånboken och magen.
Men, om man nu funderar närmare på saken… På vilket sätt är egentligen möjligheten att välja mellan tre påsar dillchips, dyrare bussbiljett eller avgift till ett dåligt äldreboende en seger för demokratin? När stockholmska finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl i våras avfärdade kritik mot prishöjning av SL-kort med att folk kan låta bli att köpa chips, väckte hans uttalande viss ilska. Nån räknade naturligtvis om Rosdahls årsinkomst i chipspåsar, och fann att den motsvarade drygt 33 000. Inte en chans att han hinner glufsa i sig så många på tolv månader. Förresten prioriterar nog Rosdahl en god hälsa, om nu det ska vara nåt man kan välja.
För hela folkets fysiska välbefinnande vore det kanske ett lyft, om de fattiga sprang i stället för att ta tunnelbanevagnen. Då kunde de dessutom äta onyttigt med gott samvete. Fast det är ju knappast genom denna typ av val och försakelse, som demokratin får upp flåset. Utan snarare med löften om att låta alla åka gratis. Nåt som dock ter sig tämligen utsiktslöst. Lite i skuggan av en debatt om Stockholmsmän som plockar lätta klimatpoäng genom att cykla till och från jobbet, har nämligen den nya kollektivtrafiklagen nyss trätt i kraft. Och enligt den blir det nu fritt fram för full konkurrens mellan både lokala och regionala vinstdrivande bolag. Hur deras krav på lönsamhet samtidigt skulle bidra till lägre priser, bättre anställningsvillkor och turtäthet i glesbygd är svårt att begripa. Att det sannolikt mer lutar åt pressade tidsscheman och kappkörningskaos under rusningstimmar i urban miljö, säger i alla fall nåt om synen på mänskliga behov.
Den grundläggande tanken är alltså inte att de med självklarhet ska uppfyllas, utan tillgodoses i mån av tid, tur och plats. Men en modern demokrati kan ju aldrig bara vara som ett begränsat erbjudande om transport åt nåt håll. Man kan låta den personifieras av en huvudlös och förslappad människa. För att bli en formstark rörelse, måste demokratin ändå inkludera och utgå ifrån alla.
