Lis W Egholm: Min blå soffa. Om integration i skolan.

ANNONS
|

Med tanke på att integrationsfrågan kanske är vår viktigaste samhällsfråga måste man förvånas över hur lite som händer i positiv riktning. Gårdagsfanatiker och andra som vill bevara Sverige svenskt har strategiskt lyckats se till att diskussionen om det mångkulturella samhället hålls på en nivå som handlar om huruvida vi ska ha ett mångkulturellt samhälle, eller inte. Som om det fanns ett val, som om vårt samhälle inte i någon mening alltid varit mångkulturellt, och i modern mening i minst femtio år.

Problemet är att det finns problem. Det är jobbigt med mångkultur. Det är obekvämt. Det blir ständiga målkonflikter mellan olika gruppers behov och önskningar. Det finns inga enkla lösningar. Men det finns lösningar. En av de viktigaste insikterna ligger i förståelsen av ordet integration. Integration är inget som invandrarna ska syssla med själva, för att bli en del av det svenska samhället. Integration kräver ömsesidiga ansträngningar. På lite längre sikt är skolan onekligen den arena där integration i systematisk mening måste börja. Om den fungerar där kommer den också att fungera i samhället längre fram.

ANNONS

Ett konkret och bra exempel på att avvärja målkonflikter och lyckad integration i skolan var när det för några år sedan uppstod en debatt kring att två unga kvinnor på Burgårdens gymnasium dök upp i skolan i nikab, vilket ledde till den så kallade burkadebatten. Skolledningen gjorde det enda rätta, kom överens med eleverna. Man klargjorde att det var uteslutet att de kunde delta i lektionerna utan att man kunde se deras ansikten, medan de fick vara klädda som de ville på rasterna. Det är precis vad jag menar med att mötas och att kompromissa.

Just den här typen av ömsesidigt sökande efter en lösning är den röda tråden i den danska rektorn Lis W Egholms bok Min blå soffa. Om integration i skolan. Egholm har lång erfarenhet av skolan, som lärare och skolledare, och arbetar sedan drygt tio år som rektor för Rådmansgades skola i Nörrebro i Köpenhamn. Hon har varit en framgångsrik rektor, skolan är en av de få dit man vallfärdar från andra delar av Danmark för att se hur man lyckas, och personalen börjar rent av tröttna på alla studiebesök.

Egholm visar att det är möjligt, och hur det är möjligt, att inte göra avkall på grundläggande skandinaviska värderingar, som demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen, men samtidigt ändå vara beredd att lyssna på olika människors önskemål och behov. Det är särskilt intressant att detta händer just i Danmark, där man ibland valt en hårdare linje. Hon menar att den politiska korrektheten har bromsat utvecklingen allt för länge, men att själva diskussionen är en del av lösningen. "Svenskarna är duktiga, men deras ovilja att tala öppet om integrationsproblemen har inte fått positiva effekter."

ANNONS

Man kan faktiskt läsa boken som en handbok. Den tar upp och hakar av för mig alla kända diskussionspunkter i gråzonen mellan svensk skollag och sharialagarna, för det är där de flesta konflikter uppstår. Egholm menar att det nästan aldrig finns några problem med andra grupper än med olika grader av ortodoxa eller fundamentalistiska muslimer.

Modersmålets betydelse för inlärningen kan inte underskattas, menar Egholm. Därför har man ordnat specifika tvåspråkiga klasser, där de som önskar kan gå. Då kan man också anställa tvåspråkiga lärare och assistenter för effektiv handledning på modersmålet, och som komplement har man tre timmars undervisning i modersmålet i veckan. Som en jämförelse kan man säga att vi i Sverige i bästa fall har komplementet. Ett par timmars modersmål i veckan.

När det gäller religiösa uppfattningar som gör att en del föräldrar reagerar på att barnen ska duscha efter idrotten och lära sig simma, anser Egholm att det bara finns en instruktion. "Du ska". De som inte vill duscha nakna tar med sig ett ombyte av underkläder och duschar med underkläderna på. Punkt.

Inte heller anser rektor att man kan ta barnen ur skolan i månader för att man måste hem till fjärran länder för att delta i familjehögtider eller begravningar. Skolan är barnens chans till att bli delaktiga i det danska samhället och den får inte försittas genom att barnen hålls ifrån skolan mer än under maximalt en extra veckas lov, att tas ut i samband med till exempel jullovet. Jag tycker att det finns något väldigt tydligt och tilltalande i dessa överenskommelser. Man hittar praktiska kompromisser, som sedan alla måste hålla sig till. För att slutligen få det att fungera har skolan ett genomtänkt program för föräldrakontakter, med planer på vad som ska tas upp på föräldramötena. När de inte kommer följs det upp med telefonsamtal till dess man får med sig alla. När föräldrarna lärt sig rutinerna brukar sedan närvaron vara väldigt hög och samarbetet fungerar bättre. Denna ordning har också visat föra det positiva med sig att många invandrarkvinnor får möjlighet att delta och komma ut och möta andra människor än de vanligen gör.

ANNONS

Egholms synnerligen tankeväckande bok visar på den sympatiska omständigheten att det finns samtalslösningar, att integration är möjlig om man bemöter varandra med ömsesidig respekt, och att det inte måste vara ett val mellan traditionellt svensk slapp mjäkighet och konflikträdsla eller hårdare tag. Den pekar i stället på flera av demokratins underskattade möjligheter och styrkor när det gäller att ta vara på medborgarnas olika behov i en konstruktiv dialog där människor, oavsett bakgrund, kan mötas.

ANNONS