Finns det en Göteborgsanda inom dansen? Frågan bränner under fötterna på danskonstnärerna i västra Sverige. I helgen samlades många av dem på Atalante till en ny upplaga av festivalen Under my feet.
Den här gången blev det ett internt branschmöte med mer prat än dans. För den skull inte mindre viktigt. Konstens utveckling kräver att konstnärerna ser varandras verk och vågar föra samtal om vad de ser. För dansens utövare är det lättare sagt än gjort, bristen på speltillfällen är det största hindret för utvecklingen, både konstnärligt och publikmässigt. Lördagens urpremiär för Carmen Olssons Clouddust, på Pustervik, utgör ett tydligt exempel. En enda föreställning. Hur många hann upptäcka den bland adventskalasen? Dessbättre hör det skarpskurna butostycket till de första verk som får turnera i ett nytt regionalt dansnätverk, som bildas vid årsskiftet med Pustervik, Vara, Borås och Uddevalla som angöringspunkter. Det är bra att västsvensk dans åtminstone når utanför Göteborg.
Helgens presentationer av scener, grupper, koreografer och dansare handlade inte så mycket om vad nytt som gror och vill upp på fötter. Återväxten är, ur flera aspekter, ett av bekymren. I stället ägnade sig danskonstnärerna åt att rita kartor över den mylla som de tar avstamp från. Viljan att samarbeta och stödja, som det nya nätverket är ett uttryck för, är just vad som karaktäriserar det göteborgska – eller nu snarare regionala – dansklimatet. Det fria fältet har byggts upp genom att koreografer och dansare har interagerat i olika konstellationer, med Atalante som vagga och outtröttligt nav. I dag ingår även de två institutionerna, Göteborgsoperan och Regionteater väst, i utbytet. Men leder gemenskapen även till inavel och kollegial återhållsamhet i kritik och synpunkter?
Västsvensk dans i dag är en brokig rabatt, helgens utbudsexempel på Atalante väcker många frågor om vad dans är och kan vara. Den diskussionen måste också få blomma. Det är inte farligt att ha olika åsikter, att hävda och pröva sin inriktning och estetik är väl tvärtom konstnärens yttersta drivkraft. En ängslan för konflikt var märkbar i Under my feets avslutande samtal, men jag är övertygad om att den västsvenska dansen tål ett ärligt meningsutbyte. Men det kräver att såväl konstnärer som publik har tillgång till dansen. I det ljuset är det illavarslande att Göteborgs kommun nu säger upp kontraktet för Pustervik utan att en ny scen är beslutad. Pustervik bidrar i hög grad till att vidga dansvyerna i väst. Lagerhuset i all ära, det blir en fin plats för möten och samtal, men för att de ska uppstå behöver dansen framför allt sin plats på scen.
