Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lis Hellström-Sveningson: Lis Hellström-Sveningson: Improvisation är själva föreställningen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi improviserar! Känner du igen den käcka frasen, lätt att ta till när planeringen gått åt pipan, eller man upptäckt att den överhuvud taget aldrig fanns? Det handlar om att rädda situationen. I bästa fall är det ingen som märker något. Osäkerhets­momentet blir bara en extra krydda för de invigda.

I konstnärliga sammanhang har improvisation en annan klang. För många konstnärer är det en metod för att hitta ett uttryck. Ofta finns ett mål, mer eller mindre definierat. Improvisationen ger tillåtelse att pröva olika vägar dit, våga sätta arbetet på risk, öppna sinnena, söka bredare.

Men det finns också de för vilka improvisationen är själva konsten. Några av dem möts i festivalen Varia 2011 vars offentliga del avslutas på Atalante i dag. 17 internationella konstnärer arbetar med dans, musik, video och ljus i form av performance, workshop, konstnärspresentationer, konsert och föreställningar. Det är den femte upplagan sedan Lisa Larsdotter Petersson drog igång Varia 2006. Hon väljer program och bjuder in konstnärer efter personlig lust. I år finns Julyen Hamilton, Martha Rodezno, Stephanie Maher, Eniko Buday och Stian Skagen bland de internationella gäster som blandar sig med Göteborgsnamn som Svante Grogarn, Johan Rödström och Sören Larsson.

Namnet Varia vill peka på det föränderliga. Festivalens ambition är att samla människor som är intresserade av nuet och öppna för vad som kan uppstå just här och nu. I år ligger fokus på mötena och konstnärerna möts i mixade grupper, de uttrycker sig i olika medier. Det handlar inte om att i workshop arbeta fram en föreställning som sedan visas för publik. Improvisationen är själva föreställningen.

Och hur kul är det att titta på för publiken? Improvisationer löper ofta risken att bli för interna, sökandet går inåt, hos utövarna själva. I de bästa ögonblicken får jag som publik kika in i verkstaden, vara med när konst­uttrycket föds. Det är spännande när Sören Larsson med röst och rörelse närmar sig Pontus Torstenssons sladdar och kastruller. Eller att se hur Svante Grogarns ljusdesign bjuder in Julian Hamilton till nya turer i hans soloimprovisation.

Men det är lika lätt att känna sig överflödig. Öppenhet handlar inte om att redovisa, som när Lisa Larsdotter Petersson hasar runt på rumpan och berättar för oss att hon inte vet vad hon ska göra. Det andas ofärdig övning, medan Martha Rodeznos fysiska gestaltning av ordet Välkommen interagerar på allvar. Improvisation är en konst med hög riskfaktor.