Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lis Hellström-Sveningson: Lis Hellström-Sveningson: Danspubliken har aldrig riktigt hämtat sig

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Göteborg vill satsa på dans. Inte en dag för tidigt. I årets kulturbudget ökade stödet till den fria dansen, det fält som står för expansionen, både vad det gäller konstformen och publikutvecklingen. Göteborgsoperan, som stor och regional institution, spelar i en division för sig.

De extra pengarna går främst till verksamheter och projekt, men även dansens infrastruktur ska utvecklas i Göteborg. En ny scen behövs. Visst har Atalante, 3:e våningen, Studio Oskar och andra mindre etablerade spelplatser sina uppdrag och sin publik, men sedan stadens gästspelsscen flyttade från Pustervik till Stora teatern har danspubliken aldrig riktigt hämtat sig. Det krävs ett engagerat intresse för att hitta just dansföreställningarna i det rika och brokiga utbud som den gamla teatern erbjuder.

De kontinuerliga mötena mellan danskonsten – av lokal, nationell och internationell art – och publiken, har Stora teatern svårt att fullfölja. Skälen är ekonomiska – dans ses som ett högriskprojekt – och lokalmässiga – den gamla hovteaterscenen passar dåligt för den dans som skapas i dag. Att använda scenen som ”black box” och placera även publiken där, är en lösning som sällan utnyttjas.

Att det kan fungera fint visade häromveckan gästspelet Sofa(r), en intim duett om konsten och döden med dansaren och koreografen Kenneth Kvarnström (som förr hade en trogen Göteborgspublik) och lutspelaren Jonas Nordberg. Föreställningen hade premiär i Falkenberg för två år sedan, som kulmen på ett residens hos Rum för dans i Region Halland.

Där bygger man danskonst och danspublik, medvetet och långsiktigt. Inflödet av namnkunniga dansare och koreografer är stort, både i form av färdiga föreställningar och som residens, alltså att nya produktioner arbetas fram på platsen.

Kenneth Kvarnström var så nöjd att han bad att få komma tillbaka, i sällskap med kollegorna Örjan Andersson och Ina Christel Johannessen. De tre nordiska stjärnkoreograferna startade i Falkhallen tillsammans med åtta dansare ur de egna kompanierna arbetet på det som blev piano piano. Ett unikt dansverk där de tre har koreograferat tillsammans, alltså inte var sin del, utan ett gemensamt, sammansatt verk. Till pianomusik av Schubert, framförd live på scen av Asuka Nakamura.

Själva betecknar koreograferna projektet som en form av vidareutbildning. Resultatet är ett underbart verk som flödar av musikaliska rörelser, energi och poesi. Och humor!

Premiären ägde rum på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, där Kvarnström är danschef. Men, nu kommer det fina i residenstanken; piano piano kommer tillbaka till Halland. Till Falkenberg (i kväll) och Kungsbacka (på onsdag).

Uppdraget att utveckla dansen i Göteborg fortsätter hos kulturförvaltningen, som tur är. Annars väljer kanske dansen – och publiken – hellre Halland.