Jag anar hur det kommer att bli när Julstaden invigs klockan fem idag. Om jag cyklar hemåt då. Om jag passerar Bältesspännarparken där invigningen pågår med eldshow, tal och körsång. Om jag stannar till en minut för att se vad som är på gång. Om ljusen, just i den stunden tänds och lyser upp ljusstråket, från Lilla Bommen till Liseberg, ja då kommer jag i cirka tre sekunder att gripas av en känsla som verkar vara inskriven i mänsklighetens genpool: ett litet lyckorus, och en känsla av högtid. Kort sagt, den lilla lycka, som man kanske bara känner när ljusen tänds och lyser upp vad som förut har legat i mörker.
Att tända ett ljus i mörkret lär ju vara bättre än att förbanna det. Är det något som människor varit överens om sedan dag ett tycks det vara detta.
I tidernas begynnelse var det väl elden i grottan som fick ögonen att tindra. Därefter har impulsen att tända ljus tagit plats i sorg, politik, fest och riter. På 1800-talet blev ljusen i fönstren på Irland en hemlig signal till de präster som under engelskt förtryck tvingats gömma sig i skogen och ett sätt att tala om vilka familjer som önskade mässa.
I en annan tid och ett annat hörn av världen brann hundra uppkäftiga ljus, formade som pekfingrar i luften. Det var Nao Matsumoto, en New York-baserad konstnär, som skapat ett piss-off-ljus, som en protest mot hanteringen av kärnkraftsolyckan Fukushima.
Lägg till det alla ljus som har tänts i religionens namn, på fester och vakor, i minne av offer och förlorade kärlekar och människans önskan efter att besvärja mörkret framstår som en urkraft. Inte konstigt då att ljuständning i alla former, också vår sekulära glammiga version, har dragningskraft, att den spelar på så djupa känslosträngar. När julljusen tänds och förvandlar Göteborg till en dekadent skimrande prick i universum glömmer jag, i hela tre sekunder vad som ligger bortanför.
Att lysa upp julstaden Göteborg är ett kommersiellt event, som knappt lär bli ens en fotnot i ljuständningens historia. När mina tre sekunder har dragit förbi nyktrar jag till och minns var jag befinner mig. Hösten har ovanligt mörk och nu står vi alltså här i Bältesspännarparken men också, på tröskeln till en köpfest som förväntas omsätta bisarra summor, tre gånger så mycket som vi lägger på migration och integration!, i ett Europa som är mer skakat än på länge.
Den sjungande granen blingar och låter på Drottningtorget. Hjärtan och fjärilar glöder och lockar i kapp med broar, träd och fasader längs hela det upplysta stråket. Samtidigt är världsläget skarpare än på länge. Hoppet känns dyrköpt och glittret är en dålig besvärjelse mot det stora mörkret.
Är det alltid bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret? Många insisterar på att det är så. Men jag vet inte längre. När ljusen nu tänds och manar till eftertanke kring vad som tröstar och tänder hopp längtar jag efter en annan hållning. Har vi, alla dessa tusentals år efter att elden falnade i grottan, inte kommit till en punkt där den gamla sanningen, i likhet med så många andra gamla sanningar behöver omvärderas?
Kanske behöver vi ett annat förhållningssätt till mörker, ett som varken besvärjer eller förbannar det, varken insisterar på hopp, där hoppet inte längre finns eller stångar pannan blodig i förtvivlan.
Jag tänker på alla jag känner till som har tagit ett kliv in i andras mörker, den här ovanligt mörka hösten. Alla de som kanske kände motstånd mot att öppna hem, skänka grejer och låna ut madrasser, men ändå gjorde det, som volontärer vid flyktingmottagandet. Inte tände de ett ljus i mörker. Jag skulle inte uttrycka det så.
Vad de gjorde, snarare, var att gå närmre mörkret och gå andra till mötes där. Den förmågan behöver vi nog alla odla, i och utanför Julstaden Göteborg.
Uppdatering: Invigningen ställs in på grund av vädret. Enligt uppgifter under fredagen kommer julstaden dock att tändas under kvällen.
Årets tema, det tolfte i raden, är Passion.
Bland årets ljusupplevelse: Ljuset från Utkiken på Läppstiftet pulserar som ett hjärta. Träden öster och väster om Nordstan pryds av slingor i vitt ljus och färgade organiska bollar. Fjärilar och rosa träd på Harry Hjörnes Plats. Mysljus på Hedens isbana. Ljussatt fasad och isträd med silverkulor vid Centralstationen. Storan ljussätts med inspiration av eld. Ljusgranar och fjärilar på Avenyn. Ljusinstallationer vid Hjällbo torg, skapade av ungdomar i Angered.
Malin Lindroth är författare och dramatiker och skriver regelbundet för GP:s kultursida. Hon skrev senast om utställningen Tillsammans på Världskulturmuseet.
