Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Malin Lindroth: Lindroth: Men om Solanas dyker upp på spårvagnen?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är flera år sedan nu. Men händelsen skaver fortfarande i minnet. Det var sent på kvällen. Jag hade varit på Stadsteatern och var på väg hemåt med spårvagn tillsammans med ett gäng andra teaterbesökare. När den psykiskt sjuka kvinnan klev på vid Kungsportsplatsen, vilt viftande med kryckan, blev det som en epilog till pjäsen vi nyss hade sett.

Tio minuter tidigare hade vi applåderat iscensättningen av Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Stämningen hade varit så varm och efteråt i foajén hade alla varit överens om hur viktigt det är att skildra psykisk ohälsa. Någon hade pratat om vikten av att lämna plats för skörhet i vår råa tid. Men väl på spårvagnen var förståelsen som bortblåst. När den psykiskt sjuka kvinnan lyfte kryckan och började riva ned reklamskyltarna längs taket pratade ingen om skörhet. Ingen sa någonting. Ingen mötte någons blick. Alla satt vi med glasartade blickar och såg ut som om vi helst ville krypa ned och gömma oss i Marimekko-väskorna.

Minnet gör mig illa till mods. När jag tänker på förståelsen som blåste bort någonstans på vägen mellan Stadsteatern och treans vagn blir jag irriterad och undrar vilka vi är, vi som känner oss värmda och stärkta av se sköra människor skildrade på scen, men inte klarar av dem när vi möter dem på stan. Att prata om rädsla och skenhelighet ligger förstås nära till hans. Men scenen på vagnen berättar också om hur konsten kan göra vad vi nästan aldrig klarar av i våra vardagsliv.

Att möta en människa i en roman eller på en scen är ju alltid något annat än att möta hen på spårvagnen. Förutom det mest uppenbara – romanfigurer luktar inte piss – möter vi ju alltid den fiktiva personen som huvudpersonen i sitt eget liv. Vackert nog behövs ingen piedestal. I den stund en människa skildras som huvudkaraktären i dramat om sig själv har hen goda chanser att bli mottagen som man sällan blir i livet. Så kan till exempel en Valerie Solanas leva på randen till helvetet: skriva, knarka, slåss och sälja sex. När hon decennier senare dyker upp Sara Stridsbergs roman kan hon hyllas som en feministisk kraft som lärde oss allt vi behövde veta om meningsfullt raseri.

På fredag är det Göteborgspremiär på Sara Stridsbergs pjäs om Solanas Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika. Kanske kommer vi då att stå där igen, i entrén till Göteborgs dramatiska teater och prata varmt om den störiga underdogen. Att vi menar vad vi säger och att det har ett värde betvivlar jag inte en sekund. Men frågan återstår – hur bär vi oss åt för att bära förståelsen med oss ut i vår segregerade stad och tid? Vissa menar ju att det räcker med att läsa romaner för att bli empatisk. Det tror inte jag. Vad som krävs är mycket svårare. Vi måste göra vad litteraturen gör, se med dess blick om man så vill. Ja, först i det ögonblick vi i alla fall försöker att betrakta någon som huvudperson i sitt eget liv kommer vi att känna igen en nutida Solanas. Om hon skulle dyka upp på spårvagnen.