Vad skall man göra med vissa insikter? Exempelvis denna: ett av de tydligaste och mest genomgående kännetecknen för vår kultur är vår benägenhet att utrota "de andra". Att vi tillhör en del av världen som genom hela historien har visat att förintandet av hela folk är en plausibel och acceptabel lösning på ekonomiska eller konkurrensrelaterade problem. Viljan och avsikten att utrota går som en röd tråd genom det kristna västerlandets historia in i vår egen nutid, med de svenska steriliseringslagarna som gjorde det möjligt att ända inpå sjuttiotalet tvångssterilisera individer som Sverige tyckte var opassande, odugliga och mindervärdiga. För att inte tala om nazismen. De vidrigheter som nazismen ägnade sig åt är relativt kända idag - möjligtvis inte det faktum att nästan ingen av massmördarna blev fälld efteråt. Efter kriget kunde bödlarna, med några få undantag, återgå till ungefär samma sysslor som de haft före kriget. Inte heller här i Sverige har man dömt någon av de svenska, frivilliga nazisterna för deras krigsförbrytelser.
I sin nya debattbok, Avsikt att förinta, erbjuder Sven Lindqvist en förklaring till varför det är så få nazister som har fällts för att ha utrotat civila i form av judar, romer, resande, homosexuella, socialister och så vidare. Hans förklaring är att även segrarna i andra världskriget hade gjort sig skyldiga till liknande folkmord. Om man dömde nazisterna, vad skulle man exempelvis då säga om den belgiske kung Leopolds kolonialvälde, en terrorregim som tros ha utrotat så mycket som tio miljoner kongoleser. Eller fransmännens återkommande, repressiva förintelse av byar och befolkningar i Nordafrika, Australiens oförtröttliga dödande av aboriginerna, för att inte tala om den amerikanska utrotningen av stort sett hela den ursprungliga indianbefolkningen. Och vilket land under andra världskriget hade egentligen följt de krigslagar som stipulerade militära mål som de enda tillåtna? Hur skulle man då förhålla sig till det amerikanska tabuöverskridandet när man fällde atombomber mot den japanska civilbefolkningen? Och britternas hejdlösa sönderbombning av tyska städer under krigets slutskede? Dessutom hade de allierade helt sonika pressat händerna mot öronen och blundat hårt när rapporterna om nazisternas utrotande av judar började strömma in. Rädslan för flyktingar var överdimensionerad redan då, så till den grad att man hellre accepterade utrotningen av judar än risken att tvingas ta emot asylsökande.
Insikterna om västvärldens obrutna (och obekymrade) tradition av folkmord, så kallade "totala förintelser" lämnar en ingen ro efter att man har läst Avsikt att förinta. Titeln kommer ur folkmordskonventionen från 1948.
Lindqvists viktiga - oerhört viktiga - bok består av ett antal föredrag, artiklar och essäer som inte bara undersöker vidden av folkmord som begåtts av vår del av världen, utan också historiseringen av brotten. Eller rättare sagt: bortförklaringarna. Hur förklarar vi vårt eget svenska brott - steriliseringspolitiken? I folkmordskonventionen är förhindrandet av födelser hos en särskild grupp en av de handlingar som kännetecknar folkmord. Lindqvist går inte så långt att han menar att det är ett tveklöst folkmord, men pekar på att det i många fall fanns en rasistisk människosyn bakom besluten. Men de svenska politiker som godkände sterilisering av romer, resande, handikappade, fattiga, et cetera, såg framför allt de svåra levnadsförhållandena hos vissa samhällsgrupper som orsakad av dessa människors karaktärssvagheter, och inte som en följd av marginaliseringen, den sociala nöden. Det är tongångar som otäckt nog ekar även hos dagens politiker. Moraliserandet över de utsatta har inte försvunnit, även om steriliseringspolitiken tack och lov har gjort det.
Intressant nog kommer Lindqvist till slutsatsen att steriliseringarna avtog och institutionaliseringarna försvann så fort den växande välfärden också kom de allra mest utsatta till del. Plötsligt visade det sig att de "underlägsna" mycket väl kunde fungera i samhället, bara de fick stimulans, kärlek och människovärdig behandling.
Det är inte bara förintelsen som realitet och historieskrivning som Lindqvist uppehåller sig vid. Han undersöker också det intressanta faktum att västvärlden ständigt upprättar förbud mot folkmord, förbud mot dödandet av civila, förbud mot tortyr, mot massförstörelse av ickemilitära mål - förbud som sedan överträds. När engelsmännen hade gått ur andra världskriget som segerherrar, såg de det afrikanska Mau mau-upproret som skäl till att tortera, avrätta och bygga upp rena koncentrationsläger där de bröt ned kikuyufolket som hade reagerat mot de groteska sociala och ekonomiska orättvisorna under den brittiska ockupationsmakten.
Sven Lindqvists bok är bitvis mycket svår läsning. Det är ibland som att se ned i ett ofattbart svart hål, vi blir monstruösa.
Några av de förintelser som Lindqvist tar upp är mindre undersökta, dolda i historiens subjektiva och systematiska glömska. Som amerikanarnas erövring av Filippinerna, ett krig som kallades för befrielsekrig (man ville få bort spanjorerna för att få den ekonomiska makten), men som i själva verket urartade till ett rasistiskt krig där de amerikanska soldaterna som nyss utrotat indianer, nu började tävlade i att massakrera filippiner. Eller tyskarnas första kända förintelse: i jakten på herraväldet över Sydvästafrika, lät de under ledning av general von Trotha utplåna så gott som hela det afrikanska hererofolket, en handling som idag ses som ett av 1900-talets första folkmord.
Det finns emellertid en viktig förintelse som Sven Lindqvist inte tar upp i sin annars så övergripande bok: det världsomfattande utrotandet av flickor. En snabb sökning på Internet ger vid handen att mellan 60 och 100 miljoner flickor beräknas ha utrotats - bara Asien. Det är befängda siffror. Tänk på de siffrorna, försök se det för er. Tanken gör stopp. Utrotandet av flickor (och omvärldens slappa likgiltighet) överskuggar varje känt folkmord.
Kanske insåg Lindqvist att ämnet var så stort att det skulle kräva en egen bok. Jag kan bara önska att det är så, att Sven Lindqvist med sin skarpa blick och sin orädda argumentation vill ta sig an det ämnet, för han är en av de få som orkar skåda in i mörkret.
