This machine kills fascists, skrev Woody Guthrie på sin gitarr under andra världskriget, 1941. Sextiosju år senare sätter huvudpersonen i John Greens Paper towns, Margo Roth Spiegelman, upp en affisch på Guthrie med nämnda gitarr på väggen. Hennes granne Quentin, sedan barnsben olyckligt förälskad i Margo, ser affischen och tar med hjälp av Margos lillasyster sig in i hennes rum. Där möts han av en enorm vinylsamling. I skivspelaren ligger Billy Braggs Mermaid Avenue, med samma Guthriebild på fodralets baksida. Ett spår på skivan leder Quentin till Walt Whitmans diktsamling Leaves of grass, nersölad av en massa understrukna rader, bland andra ”You will hardly know who I am or what I mean”.
Ni kommer inte förstå vem jag är eller vad jag menar. Nä, tacka fan för det. Vilken annan utväg finns det för en tjej som på ytan är skolans drottning och allas manic pixie dream girl men som i själva verket älskar Billy Bragg och Walt Whitman än att gå under jorden och starta om livet? Vad annat kan hon göra än att packa sin väska och resa ut i världen för att hitta dem som är som hon?
Margo lät ingen komma in på sitt rum. Hon ville inte att någon skulle få veta vem hon egentligen var.
Hur mycket jag än försöker, och då har jag verkligen försökt (jag har läst boken två gånger och sett filmen), kan jag inte annat än att älska Margo trots att hon beter sig på alla sätt som jag hatar. Hon är en passiv aggressiv tjej som tycker att alla ska kunna läsa hennes tankar. Hon är en dramaqueen som leker mindgames. I filmen gestaltas hon av en mer än lovligt dålig skådis (Cara Delevingne), som bara får vara med för att hon är supermodell.
I John Greens Looking for Alaska citerar pixiedrömtjejen Alaska sin favoritförfattare Gabriel García Márquez redan på sidan nitton. Hon läser högt ur hans bok The general in his labyrinth för Miles som hon just träffat, ett långt stycke som slutar med ”how will I ever get out of this labyrinth!” som visar sig vara boken Looking for Alaskas nyckel. Senare läser hon högt ur Kurt Vonnegut under en vinkväll.
Precis som med Margo borde jag avsky Alaska. Hon är lynnig, hon flirtar med killar endast för bekräftelsen, hon har ett Mona Lisa-leende, hon säger saker som att ”andra röker för njutning, jag röker för att dö”. Hon är så himla special med sin lilla ”skislope nose”. När hon var sjutton fick hon välja ett eget namn och hon valde Alaska som betyder ”that which the sea breaks against”.
Likt Margo säger hon ”you never get me, that’s the whole point”. Dessutom har hon också en enorm samling, fast böcker i stället för vinylskivor. Ett helt rum fullt och hon kallar dem för sitt livsbibliotek. Jag älskar henne.
John Green får ha hur många pixie dream girls och supermodeller han vill i sina böcker och filmer, så länge de pratar om och är besatta av Walt Whitman och Billy Bragg och Gabriel García Márquez och fortsätter sin mission som är att kill fascists.
