Samantha Ellis fantastiska bok Mina hjältinnor där hon läser om böckerna hon älskade som barn (Brontë-systrarna, Anne på Grönkulla, Jane Austen, Sylvia Plath, Borta med vinden med flera) får mig att omedelbart läsa om Plaths Glaskupan.
Jag minns att jag inte kunde förstå hur Glaskupan ansågs vara så himla bra och banbrytande och till och med en klassiker. Jag avskydde den och jag hatade Esther Greenwood, som jag tyckte var en förfärlig människa som ständigt skröt om hur lång hon var (177 centimeter) och att alla killar var för korta för henne.
Ja, men du HAR i alla fall killar, ville jag skrika till henne. Redan på sidan 47 ringer Constantin och bjuder ut dig på date och du har Buddy som du så klart fick till slut.
Jag tyckte att hon bara koketterade med hur dåligt hon mådde för hon var ju inte det minsta blyg. Hur kunde man må dåligt då? Hon vågade prata öppet om sex (!) med killar (att ens våga prata om vädret med killar!), hon visste vad hon tyckte, hon hade starka åsikter om allt, hon vågade bli arg på både killar och väninnor, hon vågade äta (vräka i sig mat) bland folk.
Själv var jag så blyg att jag aldrig öppnade munnen och blev retad för det gång på gång. Som om det vore något fel på mig bara för att jag var tyst. Jag tänkte att Plath/Esther borde få prova på att vara riktigt blyg så hon kunde få känna hur det var att verkligen vara en alien i den där jävla glaskupan.
Jag hatade henne för att hon skulle komma här och skrävla om hur dåligt hon mådde fast hon helt öppet vågade dansa (!) till sydamerikansk musik med en Marco. Hon satt en timme och kysste någon i en blå Plymouth. Hon vågade skriva till killen som var kär i henne (bara att ha någon som var kär i en!) att hon hade förlovat sig med en simultantolk och aldrig ville se honom igen eftersom hon inte ville ge sina barn en hycklare till far. Hon vågade anmäla sig som volontär på det lokala sjukhuset. Hon vågade ställa frågor till expediten om regnjackan hon tänkte köpa. (Ibland vågade jag inte ens gå in i en affär!) Hon vågade ringa och boka tid för att prova ut ett pessar och direkt hittar hon en lämplig karl att bli av med oskulden med, Irwin.
Jag tyckte hon var en äcklig foträt typ som hela tiden skulle ta för sig och kräva sin rätt, bara att se henne framför mig när hon ställde en massa präktiga frågor om en regnjacka fick mig att må illa.
Men nu när jag läser om boken tycker jag om den i all dess fantastiska cynism. Hon hatar det mesta och det skrivs rakt upp och ner. ”Filmen var mycket dålig”. Barn gör henne illamående. Buddys snopp får henne att tänka på ”kalkonhals och kalkonkrås” och gör henne ”mycket deprimerad”. Det där med simultantolken är fantastiskt.
Jag ser på Esther som ett klassiskt fall av framtidspanik, en tjej som känner sig som en ”kapplöpningshäst i en värld utan kapplöpningsbanor” och som vill ha allt men inte kan välja och under tiden förlorar hon allt. En must read för alla unga på väg in i vuxenvärlden.
