Viola, huvudpersonen i Annette Herzogs och Katrine Clantes fantastiska tecknade roman, Pssst!, säger Varför känner jag egentligen mig själv så lite när jag är tillsammans med mig själv 24 timmar om dygnet?
Hon beskriver en obegriplig värld där alla har en massa förutfattade meningar: hon är för rädd, hon är för tuff och sminkad, hon är för lat, hon är lantis, hon är innerstadssnobb, hon är knubbig, hon är för mager. Och mitt i allt kommer skolsyster och säger att hon är fullkomligt normal.
Hon funderar på hur hon ska lyckas vara populär och snäll på samma gång. När alla andra verkar vara upptagna av döden och vad som egentligen händer när livet tar slut grubblar Viola på var man befann sig innan man kom till världen. Hur länge var man ett ingenting, 100 år? 1 000 år? Alltid?
Hon jämför arten viola med arten citronfjäril. Fjärilens livslängd: ca ett år. Fiender: främst fåglar. Violas livslängd: ca 80 år. Fiender: många.
Äntligen en bok om kidsen som jag kan känna igen mig i! Vad konstigt! Hur är det möjligt?
När jag sedan läser Tracey Thorns bok Bedsit Disco Queen – how I grow up and tried to be att popstar så inser jag att det där att känna sig missförstådd inte är en typisk ungdomsgrej utan för vissa stannar kvar hela livet.
Den där heta brittiska punksommaren 1976 var Tracey Thorn tretton år och upptäckte Sex Pistols och blev förälskad i den där do it yourself-attityden. Hon ville inte bara dejta killarna som spelade i banden, utan hon ville VARA dem. Sagt och gjort: när hon var sexton köpte hon en elgitarr och startade bandet Marine Girls. Men saker som hon dragits till hos killar (smarta, en stor skivsamling och spelade i ett band) funkade inte åt andra hållet, snarare tyckte killarna att sådana saker hos tjejer var oattraktivt.
Det som gör Thorns bok så fin är att hon bjuder på hur hon i hela sitt liv fick kämpa: emot blygheten, för att bli sedd av killarna, för att klara av att stå på en scen och bli tittad på.
Hon fick alltid slåss för den hon var och förklara alla missförstånd. Nej, hon gjorde inte en sellout bara för hon lämnade den hemmagjorda anorakpopen, nej, hon gjorde inte bakgrundsmusik, nej, hon var inte Enya! Och nej, hon kunde inte bara göra lite gladare låtar!
Inte ens Massive Attack förstod henne, utan de verkade genuint förvånade hur den där tanten kunde älska dansmusik.
Och inte gillade hon att få hitlåtar heller. Första gången i mitten på åttiotalet när hon fick en hit fick hon stressutslag på hela kroppen och dessutom säger hon en topplistelåt inte ledde någon vart. Älskade underbara krassa verklighetsförankrade kvinna!
Thorn, som hade börjat tro att hon kanske var en sådan som inte kunde uppskatta livet, hittar till slut hem – när hon som trebarnsmamma återgår till sina rötter och precis som på anorakpoptiden spelar in sin skiva helt själv. Och får uppskattning för den hon verkligen är.
