Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Det kostade 138 miljoner kronor att utreda linbanan över älven. Nu är projektet skrotat. Bild: Tomorrow

Mark Isitt: Linbanan är död! Länge leve broarna!

Nu är det hög tid att börja bygga broar över älven, anser Mark Isitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Knappt hann lianbabianen avlivas förrän Miljöpartiet föreslog en storsatsning på gång- och cykelbroar över älven. ”Nu kan vi inte sitta och vänta”, sa kommunalrådet Karin Pleijel, ”det måste bli action!”

Så sant, så sant!

Och så sent, så sent. Likbanan utreddes i sju år. Från 2012 fram till för ett par veckor sedan. Till en kostnad av – det gör ont bara att skriva det – 138 miljoner skattekronor. Alltmedan göteborgaren stod bredvid, glad för en satsning på den försummade kollektivtrafiken, men häpen inför valet av färdmedel. Som en tiggare som erbjuds en påse juleskum.

LÄS MER: Arkitekterna måste prata öppet om skönhet

Men, nåväl, om 138 miljoner är vad som krävs för att politikerna ska inse broarnas överlägsna fördel, låt gå. Linbanalen har, som Pleijel säger, ”låst mångas tankar under lång tid”, och nu är det dags att satsa säkert, på en mer konventionell älvförbindelse. Duger det åt London, med nästan 30 broar över Themsen, duger det helt säkert åt Lilla London.

I sin motion förespråkar Miljöpartiet tre broar. Det är förstås för få. Göteborgs innerstad är som Köpenhamns i storlek, mäter knappt tre kilometer från Götaälvbron till Stigbergsliden, och i Kongens by finns fem hårdfrekventerade broar på motsvarande sträcka. Men tre centrala broar är bättre än dagens enda och ingen stadsbyggnadssatsning är viktigare om Göteborg önskar tackla sina största utmaningar: segregationen, skatteflykten och bilberoendet. Med nya broar knyts problemförorterna närmare, de kapsejsade exploateringsprojekten (som Frihamnen och Backaplan) kan få fart och fokus, och plötsligt kan vi promenera hand i hand till Keillers park likaväl som till Trädgårdsföreningen.

LÄS MER: Var detta allt vi fick för våra femton skattemiljoner?

Min drömbro är över hundra år gammal. Mellan 1878 och 1968 spände Kvillebäcksbron (Hisingsbron i göteborgsmun) från det som idag är Operakajen. En öppningsbar lågbro som gjorde turen till Kvilletorget lika lätt som ner till Kungsportsplatsen, ett avstånd på en knapp kilometer. För den som eventuellt tvivlar på en bros positiva effekter är detta beviset; det var byggandet av bron som gjorde stad av Brämaregården och det var rivningen av bron som gick åstad med Brämaregården, som knockade stadsdelen till dagens omtöcknade tillstånd av Gunnebostängsel, plåtfasader, gallerförsedda skyltfönster och glassvimplar mitt i vintern. På ogräsbelupna Kvilletorget finns en fontän av Carl Milles, avtäckt 1945. Precis som på Götaplatsen. Dags för återupprättelse!

Men kollektivtrafiken då, det var ju den linbananen skulle avlasta? Och vad säger sjöfartsnäringen, hatar inte sjömän lågbroar? Se där, två missuppfattningar som linbönens anhängare spridit och som miljöpartiets motion nu konfronterar. För lotsarna har lågbroarna aldrig varit ett problem, inte så länge klaffarna öppnar sig när fartygen kommer glidande. Och att bygga pinbana som komplement till buss- och spårvagnsnätet, det var egentligen aldrig ett realistiskt alternativ; för att göra största möjliga nytta måste förbindelsen ner på jorden, bli en del av det reguljära kollektivtrafiknätet. Och för att lyckas med det behövs gamla hederliga broar. Bygg dem nu! Innan nästa latjolinbaneidé lanseras.

LÄS MER: Struntar Higab i Gathenhielmska? Självklart inte!