Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lina Wolff balanserar om seendet

"Underströmmen är ett sarkastiskt leende" skriver Ingrid Bosseldal i sin recension av De polyglotta älskarna.

Bok

roman
Lina Wolff 
De polyglotta älskarna
Albert Bonniers förlag

Lina Wolffs De polyglotta älskarna är en roman i tre delar, med tre berättarperspektiv. Två kvinnliga och ett manligt. Underströmmen är ett sarkastiskt leende, avsänt författaren, mot den franske kollegan Michael Houellebecq och mannen med veka drömmar och en iskall, hånfull blick. Mannen med ett begär som liksom kryllar sig och som har sex lite där det råkar bli, och sedan åtrar sig, krymper och dunstar: ”satt hon där, ensam på sängkanten, i sin åldrade hud och grät?”. 

Nej då, alls icke, inte i den här polyglotta inramningen. Också en till synes krossad kvinna kan i nästa stund ställa sig i ett hotellfönster och avkunna sin förbannelse, just så: ”Jag förbannar dig! Jag förbannar dig, Max Lamas!”. Och Max Lamas, författaren, han vars förkomna manus Lina Wolffs roman välver sig över, försöker rycka på axlarna och muttra lite feministiskt lärt: ”… the mad woman in the attic”. Och det hjälper inte alls. Kvinnorna omkring honom, främlingarna på gatan, spottar i hans fotspår. 

"Balanserar om seendet"

Lina Wolff balanserar om seendet. Den vanligtvis muslika kvinnligheten, den som kan röra sig snabbt över ett golv med ”spända fötter”, lockar och attraherar. Fast det är omöjligt. Och när den manliga blicken stannar där eller vid receptionisten som dröjt kvar i en publik roll som hon blivit på tok för oattraktiv för, så hakar det upp sig. Det ser inte ut som det ska. Ändå finns där något. En kvinnlighet med ett så starkt eget rum att det manliga begäret aldrig har en chans att ta sig in (om det ens ville eller försökte). En ekande längtan, en saklig pragmatism. En kvinna utan Kvinnan. 

Den manliga blicken önskar det eteriska, sublima och ryggar baklänges inför sin egen plumphet. Samtidigt går Lina Wolff loss i en förtjust men äckelblandad gestaltning av manskroppar som dallrar av fett och pyser av alkoholindränkta utdunstningar. 
En enda gång säger en av huvudpersonerna: Jag älskar dig. Hon ångrar sig omedelbart. 

Det här är en roman med ett långt liv framför sig, som, även om jag möjligen framställt det som motsatsen, värjer sig mot varje enkel uttolkning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.