Lina Ekdahl, aktuell med Fyrahundrafyrtio år.
Lina Ekdahl, aktuell med Fyrahundrafyrtio år. Bild: Lina Ikse

Lina Ekdahls bilder är närvarande och skärpta

En koncentration har lägrat sig över Lina Ekdahls språk. Karin Brygger blir fascinerad och lycklig.

ANNONS

Lina Ekdahls nya diktsamling Fyrahundrafyrtio år är hennes sjunde – och bästa hittills. Redan 1994 när hon debuterade med Fram på dagen lärde jag känna hennes särpräglade röst. Slagfärdig och utåtriktad dikt, med enkelt tilltal – som också gör sig på uppläsningar. Det senare har gjort henne till en välkänd och uppskattad profil inom både svenskt och Göteborgskt kulturliv.

LÄS MER:En hjärtskärande upplevelse

Fyrahundrafyrtio år överraskar mig positivt. Ekdahl har alltid tematiserat det tjatiga och triviala med livet, nästintill gnälligt genomfört denna tematisering genom evig och rytmisk upprepning – och aldrig lyckats helt lika bra som Sonja Åkesson. Men Ekdahl kan något annat än Åkesson och jag blir glad när hon använder sig av det. När hon nu släpper taget lite om invanda och språkliga grepp händer något befriande med dikten. Trots att diktsamlingen ställer sig frågande till huruvida världen ännu är värld, om stolen verkligen är stol eller bord , om hon blivit lurad i fyrahundrafyrtio år eller om det nu "bara" är ensamheten som omdefinierar hela hennes perceptionsförmåga, så har allting lugnat ner sig. En koncentration har lägrat sig över Ekdahls språk. Jag blir fascinerad och lycklig.

ANNONS

En sorg – separation? – tvingar poeten att ta sig tid att konkretisera det hon ser, stanna upp och lyssna in sitt språk i stället för att alltför ofta bryta av det med nya underfundiga stickspår. Det gör Ekdahls melankoliska vardagsbilder närvarande och skärpta: "[...] och det var varmare ute än inne/augusti/ en bra månad/ingen fotograferade/det finns inga bevis[...]" – så låter det till exempel i dikten Frukt. Nåväl, inte ens om man har fotografier är jag säker på att man kan behålla det man förlorat, eller någon känsla alls heller för den delen. Att förlusten är lika genomgripande och traumatisk som kärleken är ett vansinnigt rus när den är som starkast skriver Ekdahl fram genom sina intensiva försöka att låta dillkronor och tallar, kransar och år fästa den luddiga känslan av tomhet i världen. Som läsare blir jag berörd och tröstad.

LÄS MER:Anspråksfull lyrik utan risker

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS