Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Liffner strösslar sinnrikt med referenserna

Eva-Marie Liffner påminner med sin nya roman Blåst! om fantasins motstånd. Ingrid Bosseldal har läst och fascinerats.

Bok

Roman
Eva-Marie Liffner
Blåst!
Natur och Kultur

2012 fick Eva-Marie Liffner GP:s litteraturpris ”för en berättarkonst som med sinnrik fiktion och historisk inlevelse fångar människans gåtfulla förvandlingar”. Hade motiveringen inte redan varit for- mulerad, kunde jag använt den för att berätta om hennes nya roman Blåst! Nu får jag istället återanvända den.
Inget konstigt med det. Den typen av litterär recycling och förflyttningar i tid och rum, hör Liffners författarskap till. Likaså rörelser mellan dödande och levande; gravöppningar, återupplivningar, omdiktningar.

Hennes nya roman Blåst! kommer inte att göra de trogna läsarna besvikna. Tvärtom. Däremot, möjligen, lite desorienterade. Alldeles lätt är det inte alltid att följa Liffners komplexa intriger. Den här gången, ännu mer än tidigare, väcks också lusten att dechiffrera. Vem är vem? Vad är vad? Så är det också, förutom axplock ur bibeln, folksagor, folksånger och antika myter, några av 1800- och 1900-talets stora författare som sammanförs i intrigen: systrarna Brontë, JRR Tolkien och den torsdagsklubb som inte bara innehöll Tolkien utan också, bland andra, C S Lewis. Referenserna är många och emellanåt branta.

Ibland kliver gestalter rakt ut ur fiktionen och tar plats i handlingen, ibland apostroferas de genom att, exempelvis, ge namn åt gator eller fastigheter. Här finns exempelvis – med en inte så liten blinkning till Emily Brontës klassiska hittebarn Heathcliff – Heath Street och Cliff Mansion. Här finns, med lika tydliga blinkningar till Tolkiens sagovärld, ”tant Alv” som i sitt ”Gondolfska hus” hyr ut en våning till ”Johnnie T”. I en scen stöter också romanens berättare, mekanikern Ned Shaw, på två märkliga monster. Ett av dem heter Ork. Och till och med titeln är en litterär lek. ”Blåst!” är nämligen det namn som gavs till den allra första svenska översättningen av Wuthering heights (Svindlande höjder).

Romanen är indelad i två delar. I den första glöder, bultar och sorgesjunger det, medan JRR Tolkiens (”Johnnie Ts”) gode vän, mekanikern Ned Shaw, berättar och, rent faktiskt, rör sig mellan sitt eget tidiga 1900-tal och syskonen Brontës 1800-tal. Inledningsvis är han en sorglös ung man, uppfylld av mekanikens under och romersk historia. Efter några år i den belgiska leran under första världskriget förändras han och blir en betydligt mer sammansatt och tungsint karaktär. Kanske förlorar han också vännen Johnnie T till kriget. Eller inte.

I romanens andra del blir konstruktionen tydligare. Här korsklipper Liffner mellan 2000-tal, 1960-tal och Brontës senare 1800-tal. Av barnen finns bara Charlotte kvar. Och i vår samtid dechiffrerar de medelålders väninnorna Mags och George arkeologiska fältrapporter och mystiska lösblad samtidigt som Charlotte Brontë söker ett förlorat (stulet) manuskript.
Vem som lever och vem som dör är inte alldels uppenbart. Istället påminner Liffner om det motstånd som finns i fantasin. Och det eviga liv.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.