Life of Lars - allt ska fram

ANNONS
|

Vad är en dagbok? Det är en författares brev till sig själv, dagliga rapporter ur livsflödet som sänds till ett spegeljag - men där vi som främmande läsare kan stiga in som tillfälliga adressater. Som ingen annan genre är dagboken jagets scen. Man modellerar sig själv i tiden. I den förvandlingen finns själva litteraturens möjlighet inbakad.

Som litteratur är dagboken en genre - man tänker på Kafka, Woolf, Gombrowicz och Gide - och väl att märka skrivs den oftast med publicering i sikte, också när den privata omsorgen hävdar motsatsen. Dagboken blir till ett resonansrum mellan den offentliga litteraturen och det intima livet där livsupplevelsen söker sitt precisa men likväl tillfälliga uttryck. Där just allt kan prövas till osäkerhetens gräns.

ANNONS

Det gäller i högsta grad Lars Noréns En dramatikers dagbok som föreligger i dag med en hel del massmedial upphetsning skummande i kölvattnet. Ett "förfärande dokument" enligt en tidig utsaga i boken. Det är en massiv pjäs i fem akter, från sommaren 2000 till sommaren 2005. När senast tryckte ett stort svenskt förlag en enskild bok av denna omfattning?

Dagboken utspelar sig under den tid som Norén är konstnärlig ledare för Riks drama (1999-2007) och har sin begynnelse i katastrofen med den egna pjäsen Sju tre. Den iscensattes 1999 med Reine Brynolfsson som diktaren i möte med cykloperna, tre grova förbrytare från Tidaholmsfängelset. Två visade sig vara övertygade nazister. Pjäsen turnerade utanför fängelset och sjutton timmar efter sista föreställningen (som jag bevittnade) är en av nazisterna involverad i mordet på två polismän i Malexander. Löftet om förändring i pjäsen briserade i iskall lögn. Vad som följde var en chock som övergick i skuldbeläggande och hetsjakt. Somliga ville se Norén som indirekt "ansvarig" för morden. Det var ett djupt osmakligt förlopp där somliga antog att Norén var naiv novis om nazism. I själva verket hade han utfrågat denna patologi i decennier. En dramatikers dagbok börjar som en sorts traumabearbetning. "Jag vill ha kall hämnd", heter det. Vedergällningen anländer.

ANNONS

Norén bestänker de kulturella, politiska och massmediala härskarkasten med saltsyra som vore det vigvatten från helvetet. Metoden finns återspeglad i Dantes Inferno. Här spikas DN:s och Expressens redaktörer upp i öronen. Pretentiösa aktörer och politiker punkteras. Norén verkar ha en inbyggd lögndetektor, men väl att märka den riktas lika mycket mot författaren själv när han exponerar sina brister mot nära och kära.

"Jag måste skrapa mig ren igen", skriver Norén. Ibland blir det meningslöst sårande, i andra fall en diaboliskt munter sarkasm ("Carl Bildt lider av föreställningen att han är Henry Kissinger."). Norén bygger och river - i relationer och i sommarhuset på Gotland. Allt som kan noteras nedtecknas. Sova, äta, köpa, springa, arbeta, renovera, älska, skriva. Sida upp och sida ner. Han ser Irakkriget segla upp och lyxkonsumerar i boutiquen L'Eclaireur. Allt skall fram som efter en överdosering på sanningsserum.

Ett överraskande inslag är lidelsen för fotboll, ett oväntat stråk är vurmen för allt japanskt. Vore inte Norén dramatiker kunde han öppna en Yohji Yamamotobutik. Men samtidigt är denna samtidsdokumentation en hudlös studie i den fysiska skröpligheten och det obevekliga åldrandet: "Det är inte säkert att jag kommer på min egen begravning."

Efter hand får vi en tämligen unik sceningång till teaterarbetets värld. Pjäserna November, Måsen, Stilla vatten, Detaljer, Krig, Ter minal passerar. Läsaren konfronteras med en mängd förnamn, vilket ger dem ett romanartat drag. Jag som är hyggligt insatt kan identifiera att Ingrid heter Dahlberg, Lennart heter Hjulström ... För den allmänne läsaren är det svårare.

ANNONS

Själv dras jag med i läsningen som i en flod där jag tror att jag simmar. Mycket är uppenbart repetitivt, men lever av ett rytmiskt liv av obruten, rastlös iakttagelse. Att kalla denna bok för omfattande är fullständigt poänglöst - den kunde vara både hälften eller dubbelt så lång. En skiva liv kan aldrig vara för stor. Så betraktad är den en panoramafilm sedd genom den subjektiva sanningens lins. The Life of Lars. Directors cut. Extended version. En hyperrealistisk avbildning av allt som sker. Då ställer jag mig frågan vad som är den innersta nervbanan i denna omfattande bok.

Boken leder oss in i Noréns dramatiska arbete, men det är ganska sällan som pjäsernas konflikter blir direkt reflekterade, snarare kan vi följa författarens förutsättningar och då tänker jag inte på teatervärldens värdespel utan på att denna dagbok är en sorts informell kärleksroman där författaren återvänder till en grundupplevelse av oläkbar klyvnad - att antingen uppslukas av den andre i talför kärlek eller retirera in i jagets skrivande tystnad. Efter en tusen sidor blir man besegrad och då har man snart sjuhundra kvar.

Däri uppenbaras dagbokens egentliga ämne, den olösliga konflikten mellan Kärlek och Arbete. Dagboken inleds av den barnlösa, tynande kärleken till C och uppskjutna adoptionsplaner. Summan är sorg. Däremellan förälskelser som gräsbränder. Boken slutar i en spegelvändning - kärleken till A leder till graviditeter, men de avbryts. Summan är sorg. Det är en omtumlande läsning som förvandlar det dagliga myllret i En dramatikers dagbok till en existentiell valplats för det som inte låter sig förenas utan bara separeras. Kärleken och ömsesidigheten står mot den omvända konstnärliga lusten att sluta sig inåt. Barnet eller Dikten. Där har vi nervbanan.

ANNONS

Norén påpekar hur Tjechov slår fast tidens förstörelse, men hur han själv som dramatiker tar bort tiden för att visa att endast döden existerar. Jag minns hur jag nästan tappade andan när jag först mötte detta kompromisslösa påstående - vi är redan döda, vi vet bara inte om det. Denna bok borrar sig ner i denna bläcksvarta insikt men som alltid hos Norén är det skrivna något som växer ur detta negativa hål som en ihärdig och upptornande motsägelse av livsintensitet. Denna motsägelse är, blir och förblir stor som denna dagbok. På sin egen födelsedag 2005 noterar Norén dessutom att det endast är arbetet och kärleken som övervinner döden.

* Född 1944 i Stockholm.* Debuterade med diktsamlingen Syrener, snö 1963.* Har utgivit ytterligare åtta diktsamlingar, den senaste är Hjärta i hjärta som kom 1980.Därefter har Norén koncentrerat sig på dramatik.* De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp på Malmö stadsteater 1982 och på Göteborgs stadsteater 1983. De mycket uppmärksammade tv-uppsättningarna 1984 blev det egentliga startskottet för Noréns berömmelse som dramatiker.Har satt upp över 60 pjäser både för scen, radio och tv. Bland dem Personkrets 3:1, Rumäner och Fördold.Har varit konstnärlig ledare för Riks drama på Riksteatern, men slutade sommaren 2007.
ANNONS