Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Levande och varmt när bröderna skapar

Jean-Pierre och Luc Dardenne har alltid drivits av ett rättvisepatos och berättar oftast om människor som lever i samhällets utkanter. Monika Tunbäck-Hanson jämför filmbröderna med regissörer som Ken Loach och Robert Guediguian. som kommer till Göteborgs filmfestival.

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har gjort belgisk film berömd världen över och de räknas idag till två av Europas mest betydelsefulla regissörer. Till deras många priser läggs nu Göteborgs filmfestivals hedersdrake för ”deras unika kombination av osminkad socialrealism, sublim dramatik och obrottslig lojalitet med samhällets utsatta.”
Jag ser om brödernas film Sonen och tänker nu, som när den kom 2002, hur övertygande närgånget de låter den ständige följeslagaren fotografen Alain Marcoen styra vår blick. Det är som om den rörliga handkameran levde och andades, som om den var en tankeläsare, ett tyst vittne till ett drama av mytiska proportioner. I den filmen som i andra har Olivier Gourmet en av huvudrollerna. De gör ofta sina filmer med samma medarbetare.

Alltid tillsammans


Bröderna Dardenne, Luc (född 1954) och Jean-Pierre ( född 1951), har alltid jobbat tillsammans. Vem gör vad? På den frågan har jag aldrig hört något svar de gånger jag mött dem under filmfestivalerna i Cannes, där de fick sin första Guldpalm 1999 för Rosetta. ”Vi gör allt tillsammans brukar de svara.” Kanske kommer det ett tydligare svar nu när Dardennes besöker Göteborg, där fyra av deras spelfilmer och två av deras dokumentärer kommer att visas.
Det är ganska långt mellan deras spelfilmer och inte heller har de gjort så många. ”Vi har inget emot att arbeta långsamt, idissla som kor” har de sagt. Jakten på rätt personer tar också sin tid och kan innebära att de provfilmar upp emot 1 000 hugade, de sovrar ofta mellan amatörer eller ganska oprövade. Filmen Rosetta är ett sådant exempel där 18-åriga Emilie Dequenne, som spelar huvud­rollen, aldrig hade stått framför kameran utan bara hade haft roller i en liten teatergrupp. Sensationellt nog vann hon skådespelarpriset i Cannes samtidigt som filmen belönades med Guldpalmen.

Började med dokumentärfilm 


Det var som dokumentärfilmare bröderna började och på en enkel nivå. De rörde sig ute på olika arbetsplatser, dokumenterade strejker, nedläggningshot, beskrev kampen för det dagliga. De har följt fem polska emigranter genom decennier och skildrat den antinazistiska motståndsrörelsen i Wallon. Filmvisningarna skedde i början på kaféer och i kyrkor. Det går också en rak linje från dokumentärfilmerna till deras spelfilmer som ofta tilldrar sig i Seraing, en sliten industriort en bit utanför Liège och präglad av kol- och stålindustrin. Det var också där de växte upp, inte underligt då att miljöerna blir så levande och tydliga.
Bröderna har alltid drivits av ett rättvisepatos och de berättar oftast om människor som lever i samhällets utkanter och som på olika vis far illa. Den okända flickan som får sin Nordenpremiär under festivalen är ett undantag, med Jenny, en ung kvinnliga läkare i huvudrollen. Men också den filmen ställer återkommande frågor om skuld och om skyldigheter. Vem var flickan som hade knackat på dörren till mottagningen och som Jenny inte släppte in eftersom det var sent på dagen? Flickan, invandrare, kanske flykting, hittades följande morgon död – Jenny kände sig skyldig.
Grå, trist, sorglig socialrealism alltså? Inte alls, utan mänskligt och varmt. Levande som Ken Loachs många socialrealistiska filmer eller som den franske regissören Robert Guediguians skildringar från Marseille. Om man jämför dessa tre kanske Dardennes framstår som de minst politiska, men det är ingen tvekan om var deras solidaritet finns. ”Vi gör filmer, inte tidningsartiklar”, säger de i en intervju i årets filmkatalog, ”det som intresserar oss är att filma människor, som Igor i Ett Löfte, som doktor Jenny i Den okända flickan.”

Försoning och förlåtelse


Och så är det. Människan står i centrum och filmerna berättar till synes vardagliga historier placerade mitt inne i vår tid och i de delar av dagens europeiska samhällen där människor drabbas av arbetslöshet, av fattigdom, av utanförskap. Dardennes berättar emellertid om så mycket mer är synliga missförhållanden. De ger ord och bild åt skildringar av existentiella villkor också i en djupare bemärkelse. Skuld och straff, försoning och förlåtelse är ständiga teman. Filmerna hakar i varandra och är tematiskt besläktade, men utan att upprepa sig. De berättar om hur människor växer och förmår mot många odds kämpa vidare och hantera svåra situationer och gå stärkta ur dem.

Relationsdrama

Dardennes slog igenom med Löftet 1996 och de visade redan då förmågan att regissera unga människor – Igor i Löftet, Rosetta i Rosetta, Morgan i Sonen. Förhållandet far och son är ett genomgående tema, av­brutet som i Rosetta, med berättelsen om mor och dotter. Det är ur dessa relationsberättelser dramatiken växer, ofta beskrivande vuxenvärldens svek mot den unga generationen. Såriga familjerelationer alltså, men inte i Två dagar och en natt från 2014 och som också visas under festivalen. I den skildras relationen mellan man, hustru och barn ljust och kärleksfullt.
Dialogerna är sparsamma. Kroppsspråken talar så mycket mer. Kameran registrerar var skiftning i känslorna: förtvivlan, glädje, oro. Musik för att höja den dramatiska nivån används ytterst sällan. Ljuden är gatans, arbets­maskinernas, kökens, de springande stegens, andetagens. Så skalar bröderna bort allt det som distraherar och skapar avstånd mellan oss och människorna där uppe på duken. Och det är stort.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.