Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Levan Akins film kan bli en vändning i Georgiens hbtq-historia

När "And then we danced" fick biopremiär i Tblisi förra fredagen möttes den av våldsamma demonstrationer. Ilja Stenberg ser hur Levan Akins svenska Oscarsbidrag om två unga mäns kärlek inleda ett nytt kapitel i Georgiens hbtq-historia.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag råkade vara i Sverige när Levan Akins Oscarsbidrag ”And then we danced” hade premiär för ett par månader sen. Att se Tbilisi på vita duken väckte liv i mina känslor för staden. Förälskelsen som hade mattats av lite med åren blossade upp igen.

Men det kom som en överraskning för mig att filmen gick upp på bio i Georgien. Ryktet hade gått att produktionsteamet inte ens skulle försöka få till visningar på grund av säkerhetsrisken för skådespelarna.

LÄS MER: Recension "And then we danced"

För fyra månader ställdes Tbilisi Pride in, polisen sa att de omöjligt kunde garantera deltagarnas säkerhet. Det handlade om att skydda ett 50-tal aktivister. Med 2013 års försök till Prideparad i färskt minne var det ingen som ville utlova skydd för queersen. Då jagade högerextremister paraden genom Tbilisis myllrande gator och ortodoxa präster misshandlade deltagarna med kors och heliga kyrkostolar.

Två dagar innan filmens premiär var fokus ett annat i georgiska nyheter. Min namne, ärkepatriarken Ilia den andre anklagades för sodomi. Lämpligt nog så blåste den nyheten snabbt förbi i och med de massiva protesterna som filmen skapade.

”And then we danced” skildrar en kärlekshistoria mellan två unga män, två dansare. Något fantastiskt ömtåligt och väldigt normalt. De går på Tbilisis minsta bögklubb där jag själv dansat många kvällar. En vän berättade för ett par år sen att han aldrig kan gå på bio på tu man hand med sin pojkvän, de skulle riskera både jobb och trygghet om någon såg dem.

En vän berättade för ett par år sen att han aldrig kan gå på bio på tu man hand med sin pojkvän, de skulle riskera både jobb och trygghet om någon såg dem.

Filmen skildrar ett land med stora sociala klyftor och utbredd fattigdom. Dansen är en del av landets rika kulturhistoria och går som en röd tråd genom filmen. Trots invasioner av ottomaner och perser, mångårig Sovjetunion och plötslig kapitalism har Georgien behållit mycket av sin identitet genom starka kulturyttringar.

LÄS MER: Filminstitutet fördömer protester i Georgien

Dagligen ser jag hur den stolta kultur som jag först förälskade mig i vävs samman med en nationalism som inte är förvånande men skrämmande. Den gror inom den ortodoxa kyrkan och den har börjat ta samma rökigt bruna form som i många andra delar av världen.

Så hade ”And then we danced” plötsligt sin georgiska premiär i fredags förra veckan. I Tbilisi hade mobben utanför biografen krympt när filmen var slut men polisen hade trots allt skapat en korridor för publiken att ta sig ut genom. En så stor polisinsats hade aldrig tidigare skyddat en filmpublik påstod någon.

En vän följde livesändningar av situationen, såg hur obeskrivligt hat och extrem aggression omgärdade filmvisningarna

En vän följde livesändningar av situationen, såg hur obeskrivligt hat och extrem aggression omgärdade filmvisningarna. På söndagen bestämde hon sig för att gå, det borde väl ha lugnat sig den tredje dagen. Hon blev överraskad av tumultet på gatan, av de gedigna säkerhetskontrollerna som hon behövde ta sig igenom och över hur spöklikt tom biografen var när hon väl kom in. Det var bara en film på tablån den helgen, alla andra visningar var inställda.

Några andra bekanta åkte till en visning i en shoppinggalleria lite utanför stan. Där fanns inga aggressioner, bara en grupp ortodoxa som bad utanför biografen. De kunde lugnt se filmen, och var förvånade över att resten av publiken var i övre medelåldern.

En som miste sin chans att se filmen var den besökare som fick en sten i huvudet och fick vårdas på sjukhus. Den stora mobben vädrade blod.

En som miste sin chans att se filmen var den besökare som fick en sten i huvudet och fick vårdas på sjukhus. Den stora mobben vädrade blod.

LÄS MER: När festen tar slut

Att den georgiska regeringen lät filmen rulla i dagarna tre, på sex biografer runt om i landet, att de höll motdemonstranterna på avstånd och arresterade mängder av dem är en enorm vändning. Jag tror inte det var regeringens avsikt att stötta hbtq-rättigheter. Kanske hade filmen blivit för känd världen över för att de skulle kunna blunda för den. Kanske var det Georgiens drömmar om ett EU-medlemskap låg bakom beslutet. Den georgiska politiken är för intrikat för mig att tolka. Historien får utvisa hur Georgiens konservativa krafter kommer att hantera händelsen.

Sen hörde jag att mina bögvänner såg filmen i helgen. Cirkeln är sluten.

Ilja Stenberg är filmvetare och bosatt i Georgien.