Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Årets deltagare i TV4:s Lets Dance: Jan Björklund, Penny Parnevik, Alice Stenlöf, Bathina Philipson, Anders Svensson, Mikael ”Soldoktorn” Sandström, Siw Malmkvist, Anders Jansson, Sussie Eriksson, John Lundvik och Andreas Lundstedt. Programledare David Hellenius och Tilde de Paula Eby. Domare Dermot Clemenger, Ann Wilson och Tony Irving. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Johan Lindqvist: "Let's dance" firar femton år av monotont hypermallad format-tv

Vi kan se "Let's dance" med förbundna ögon. Vi vet vad Tony Irving ska säga innan han öppnar munnen. Vi vet att David Hellenius också vet det. Och vi vet att han vet, att vi vet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det sägs att tablå-teven är död. Att det är vi tittare som tagit kål på den genom att utnyttja vår valfrihet på ett lika självständigt som nyckfullt vis. Producenterna och inköparna kan aldrig slappna av utan måste ligga i ständig kreativ framkant.

Eller inte. Inte alls faktiskt.

Tv-programmet "Let's dance" är framme vid sin femtonde säsong. Femtonde! Det är premiär på fredag. Ett barn som föddes när Anna Book kom tvåa får köra moppe nu.

LÄS MER: Penny Parnevik dansar i "Let's dance"

Med "Let's dance" har TV4 med beundransvärt gott självförtroende alltså serverat oss femton år av monotont hypermallad format-tv. Det är inte klokt vilka vanedjur vi tv-tittare är. Tröttnar uppenbarligen aldrig på att se kändisar med blandad framgång ta sig runt parketten i de klassiska danserna till muzak-tolkningar av illa valda oldies but goldies-hits.

Eftersom allt är så styrt och förutbestämt har vi hamnat i en ständigt pågående loop av upprepningar. Vi kan se detta med förbundna ögon. Vi vet vad Tony Irving ska säga innan han öppnar munnen. Vi vet att David Hellenius också vet det. Och vi vet att han vet, att vi vet.

Det är "Grevinnan och betjänten"-fenomenet fast i färg och med själsdödande långa reklamavbrott. Och det är förstås precis så vi vill ha det.

Annars skulle vi ju inte titta. Inte sant?

LÄS MER: Anders Svensson klar för Let's dance

Och mer då? Det måste vara något mer. Och helst något annat än att vi drivs av att följa årets överviktige medieman gå ner i midjemått av dansträningen eller att se vanmakten i ögonen hos någon snubblande influencer när hen bedjande formar tummen och lillfingret till det där "ring och rösta på mig-tecknet". Det som satte sig folkhemmet i samband med att "någon måste tyvärr lämna oss den här veckan-underhållningen" gjorde entré.

Så, okej. Låt mig byta fot till den mer varsamme krönikören. För jag tror mig ändå ana vad som är så genialt med "Let's dance". Det är nog så enkelt att vi tycker om att se när någon som är extremt bra på, låt oss säga skidskytte eller riksdagsdebatter, vågar visa sig lite fumlig. För någon som jag själv, som leddes runt i vardagsrummet av min blivande svärfar för att kunna öva in stegen till bröllopsvalsen, är det en stillsam nåd att se andra ha lite uppförsbacke i sin rumba. Och jag är knappast ensam.

LÄS MER: Alice Stenlöf tävlar i "Let's dance"

Således är det knappast mot Andreas Lundstedt vår kärlek riktas på fredag. Inte sedan Måns Zelmerlöw gavs en räkmacka i första säsongen har man haft ett sådant proffs i programmet. Visst är det bra att "Let's dance" får sitt första samkönade danspar, men Andreas är ju för bra. Kommer man ens se någon skillnad i skills på honom och Tobias Bader?

Nej, min sympati finns hos Anders Svensson. Fantastisk på fotbollsplanen. Bara att se honom slå en perfekt krosspassning var värt entrépengen. Men han är också en erkänt usel förlorare, säkert hyfsat stel och med en historik av krånglande knän och ljumskar. Och ändå kan Anders Svensson faktiskt redan dansa. Kolla bara klippet från när han som siste man steppar undan och lurar upp Kevin Walker (han från "Idol") på läktaren. Det finns ingen quickstep i världen som toppar det.

Anders Svensson har min röst redan innan första dansen.