Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Doris Lessing talar med media på trappan till sitt hus i norra London, när hon just fått veta att hon skulle få 2007 års Nobelpris.

"Lessing var våra drömmars författare"

Doris Lessing var våra drömmars författare. Med sina tidiga romaner talade hon rakt in i den turbulenta samhällsomvandlingen som ägde rum i västvärlden under 1960- och 70-talet. Utan att ens vara feminist, eller i så fall en ytterst tvivlande sådan, fångade hon upp våra drömmar om nya relationer mellan män och kvinnor. Läst ur ett senare perspektiv kan man också se hur lyhörd hon var för alla de falluckor som höll på att öppna sig. Faktiskt ter hon sig mera som en varningens Kassandra när man betraktar hennes författarskap idag än den utopist som vi uppfattade henne som då.

I den roman som blev hennes genombrott, Den femte sanningen eller The Golden Notebook, som den hette på engelska och som kom 1962, slungar hon sitt ve över den vändning könskampen höll på att ta. Samtidigt var dess samtidsskildring av kvinnors vardag och omöjligheten att beskriva den i en enda berättelse så stark att den blev en hel generations feministiska bibel.

Hon var, som Svenska Akademien skrev i sin motivering till Nobelpriset 2007, den kvinnliga erfarenhetens epiker, men hon var samtidigt den som allra tydligast visat hur omöjligt det är att beskriva en människa, och i synnerhet en kvinna, inom de förhärskande berättelsernas form. Anna Wulf i Den femte sanningen försöker lösa problemet genom att hålla sig med fyra dagböcker; svart för det som hör till hennes uppväxt, röd för det samtida arbetet inom kommunistpartiet, gul för berättelsen om hennes havererade kärlek, blå för känslor och drömmar. Ändå får hon inte med det väsentliga och hon startar en femte, den gyllene, som ska fånga essensen av hennes liv. Vilket visar sig vara omöjligt.

Doris Lessing prövade ständigt nya former för sina berättelser om samtiden och sina visioner av framtiden. När hon efter sin långa självbiografiska romanserie om Marta Quest, Den femte sanningen och en rad andra kraftfulla realistiska romaner övergick till att skriva vad som såg ut som science fiction var det många som blev både besvikna och bestörta. Själv har hon skattat romanerna i den så kallade Canopus i Argos-serien högst i sitt författarskap. Genom att flytta sina berättelser ut i rymden kunde hon, har hon menat, säga så mycket mer om jorden. Hon kallade dem heller inte för science fiction utan för space fiction.

Jag tror att det är dessa vi måste läsa på nytt nu när författarskapet sluts.

De böcker av Lessing som jag helst läser om och ständigt återvänder till är annars de om Martha Quest, serien hon kallade Våldets barn och där vi får följa huvudpersonen från uppväxtens och ungdomens Sydafrika till efterkrigstidens England. Martha Quest är en kvinna som utmanar konventionerna och söker något annat. Hon tillhör den generationen som sade nej. Nej till apartheid, nej till giftermål, nej till kapitalism, nej till karriär och så vidare. Allt under det att samhället utvecklas med rasande fart. Och som slutligen i den femte och avslutande delen, Staden med fyra portar, står där med tomma händer i en värld där människor håller på att förgöra sin egen planet. En roman som många, likt mig, anser vara hennes mästerverk.

Doris Lessings dystopiska skildringar av efterkrigstiden talar intressant nog bara starkare och starkare. Det var som om hon såg något som vi inte gärna ville, eller vill, se. Problemet är därför att det tar sådan tid att förstå vad hon egentligen säger.

Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.