Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lessing bäst i verkligheten

När Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur muttrade hon att hon hädanefter inte skulle kunna skriva. Som tur var hade hon redan en berättelse om sina föräldrar liggande.
Önskan att leva om sitt liv är en sådan där nästan arketypisk livskris, som kan drabba en bit upp i åren. Plötsligt skakas man av en insikt om att man inte har levt efter sina optimala förutsättningar. Tanken är förstås då att det skulle bli mycket bättre andra gången. Man utgår från samma grundscenario men vill göra allting lite snyggare. Fantasin sträcker sig ofta inte längre eller också önskar man inte konfronteras med konsekvenserna av radikalt annorlunda vägval.
Jag vill minnas att Doris Lessing muttrade något om att det fördömda priset - Nobelpriset alltså - gjorde det omöjligt för henne att skriva något mer. Men att hon tursamt nog redan hade ett manus liggande.
Boken Alfred och Emily består av två olika delar. Den första är en påhittad berättelse, en roman, där hon låter sina föräldrar leva om sina liv. Fast på helt andra premisser. De blir huvudpersoner i en ny story. Del två är den sanna historien, den om hur livet verkligen blev. En mycket läsvärd historia.
I förordet till romanen säger hon att hon "har försökt ge dem de liv som de hade kunnat få om inte första världskriget hade ägt rum". Modern får utveckla sin professionella kompetens som sjuksköterska. Fadern får den gård på engelska landsbygden som var hans högsta önskan. Så många ungdomar fick sina drömmar förstörda av kriget innan livet knappt hade börjat.
Hon har skrivit om sina föräldrar förut, bland annat i de självbiografiska böckerna Under huden och Vandra i skugga. Där återfinns en förmodligen ganska betydelsefull passus om att hennes mor inte älskade sina föräldrar och att det samma gällde för hennes far.
I sådana lägen är Doris Lessing aldrig sentimental. Jag tycker hon ofta är som bäst när hon jobbar med en fiktionaliserad verklighet som är taggig och bjuder motstånd. Hon är en av dem som lärt mig att det inte är konstruktivt att vältra sig i skuld, även om man skulle kunna hitta anledningar till det.
Kanske är det den goda viljan som gör den påhittade historien alltför romantisk. Jag förstår inte varför personerna gråter stup i kvarten. Dessutom kommer jag på mig med att sitta och vänta på att Emily och Alfred ska förenas och den "riktiga" historien börja.
Verkligheten är att Doris Lessing föddes i Persien 1919. Efter några år flyttade småbarnsfamiljen med tåg genom Ryssland tillbaka till England. Alla fattiga ryska barn som stod på stationerna och tiggde gjorde ett outplånligt intryck. Från London fortsatte resan med båt till Kapstaden och vidare med tåg till Salisbury, innan de slutligen hamnade på det stycke ofruktbara terräng som skulle bli deras farm och försörjning.
En himmelsvid skillnad mot hur dagens föräldrar inrättar sig efter sina barns behov.
Eftersom Alfred Tayler var krigsinvalid sedan han fått ena benet bortsprängt, var han enligt dåtidens koloniala lagar berättigad till mark i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe. Men det blev ingen framgångssaga. Det mesta gick dem emot. De var förföljda av otur. Eller så saknade de förmåga att fatta rätt beslut vid rätt tillfälle.
Doris Lessing har flera gånger skildrat en mor-dotter-relation som inte fungerar. Hon verkar förhålla sig kallsinnig till mantrat att föräldrar och barn måste älska varandra. Något som man kan uppleva som tragiskt i hennes böcker, men som mer är ett slags accepterande av livets realiteter.
Den lilla flickan på den afrikanska farmen önskar att hennes mor förmådde hålla sitt lidande lite mer för sig själv. Barnen blir trötta på att höra om hennes försakelser.
Frågan som sysselsätter den vuxna Doris Lessing är hur en ung livskraftig kvinna, Emily McVeagh, som utbildat sig till sjuksköterska för att vårda soldater på krigssjukhus, senare i livet kunde förvandlas till en kvinna som satt och beklagade sig över att hon inte fick användning för sina festklänningar. Hon lägger sig till sängs med hjärtproblem, när hon inser att hon aldrig kommer att få det boende hon drömt om utan får nöja sig med ett lerhus med halmtak.
Samtidigt är det hon som beställer böcker åt dem från England. Snart har de tillgång till ett nätt litet klassikerbibliotek.
Man måste förstå att minnet är selektivt. Av någon anledning minns man det ena och inte det andra. I tidigare självbiografier har Doris Lessing varit inne på det. Säger sig också vara övertygad om att man till dels återskapar sin barndom allt eftersom de vuxna påminner en om olika händelser. I och med det återskapar man även historien, för den framåt i tiden.
Böckernas nödvändighet och krigets förbannelse är teman som ofta återkommer. I slutet av åttiotalet återvänder hon till Zimbabwe/Sydrhodesia där hon växte upp. Händelsen finns återgiven i boken. Hon tittar in genom ett fönster i en bungalow och får se ett dussintal barn som sitter instängda i ett tomt hus utan något att sysselsätta sig med. En förvaringsplats i brist på bättre barnomsorg. Ge dem böcker och skola! ber hon.
Att jämföra med hennes Nobelföreläsning om "att inte få Nobelpriset". Som, i motsats till vad många trodde, inte handlade om att hon själv fått vänta på priset, utan om att så många i världen lever under omständigheter som placerar dem på ljusårs avstånd från alla priser.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.