Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lerin reser vidare i ljusa nyanser

"På den yttersta dagen ska älgarna se in i tomma hus". Men akvarellmålaren Lars Lerin har lämnat det mörka, ensamma skogsbrynet. Vågat sig fram till de lysande fönstren och människorna. Nu nyöppnar hans museum Laxholmen i Munkfors.
- Åh, hej på er, säger en mjuk röst.
Lars Lerin liksom smyger fram bakom en pelare. Det är helt folktomt i det gamla tråddrageriet på Laxholmen, lugnet före stormen innan nyöppningen.
Förra året gjordes den stora bruksbyggnaden i ordning för att mer eller mindre permanent hysa hans konst, och besökarna var över 20 000. Skrovliga vita väggar, högt i tak. Och precis nedanför de höga fönstren rinner Klarälven. På en vägg sitter några av de nyare verken, från en resa till Indien. Mest ljusa nyanser, två vitklädda män sedda bakifrån i ett öppet landskap.
- Ljuset där är så vackert, som stoft i luften. Jag var så jävla trött på det gråblå svarta, förklarar han.
Trivs i naturen
Ute strilar ett iskallt vårregn, färgerna är blekt grå och bruna. Lerin-väder, tänkte jag flyktigt på vägen hit. Många är de som berörts av skönheten i Lars Lerins regntunga dagrar och sneda hus. Ensamma kalhyggen, eller en stum HSB-länga en kall vinterkväll. Vad är det han ser som vi andra inte ser?
- Jag trivs oerhört bra i naturen, känner mig trygg där. Och ett gammalt hygge med sina snöfläckar och skiftningar kan göra mig helt lyrisk, jag tycker det är så fint.
Fast mörkret och ödsligheten har också varit en tillflyktsort menar han, en katalysator för de tunga perioderna under hans långa missbruk.
- Därför kan det kännas bedrövligt ibland, jag vet ju historien bakom många av tavlorna. Men det är fantastiskt att människor blir så berörda, det hade jag aldrig någonsin trott. Kanske är det för att jag lyckats få med ett slags närvaro.
Skallen från en färöisk grindval, flaskpost med små akvareller, ett par uppstoppade korpar. Grafik, olja, collage. Anteckningar. Även om akvarell är Lars Lerins favoritgren, är han både förtjust i och beroende av olika tekniker. Fotograferar gör han till exempel nästan alltid när han målar.
- Jag tar bilder först, sedan går jag hem och målar det jag minns. Särskilt bra om det är människor, jag behöver nog fortfarande lite avstånd ...
Han skrattar lite generat, den sociala fobin är inte helt botad.
Redan som liten visste Lars Lerin att han var homosexuell. Han blev kallad Tösa i skolan, och både hans föräldrar och lärare försökte bota honom med fotboll och pojklekar. Lars tyckte fotboll var fruktansvärt trist. Han ville ju hoppa hopprep och ha rockring som de andra jäntorna. Sina föräldrar klandrar han inte, det var 60-tal och de begrep inte bättre. Fast nu förstår de inte hur de kunde vara så naiva.
- Det var när tonåren kom som livet blev skrämmande. Alla känslor jag skulle hantera, homosexualiteten. Jag var tvungen att hitta något att göra för att slippa ifrån det där.
Samhörighet i Sunnemos skogar
Teckna hade han alltid varit duktig på. I en skrubb hittade han lite av pappans målargrejer, sen begav han sig ut i Sunnemos skogar, till småbrukarna och originalen. Ingrid i Nya, Katt-Elsa i Skräddartorp, Astrid och Arvid i Jonhål - hos dem satt han och skrev och målade, hjälpte till med vedklyvning och höhässjning. Spelade in dem på band där de berättade om sig själva.
- Jag fick ett slags mening med livet hos de här människorna. Särskilt väl kom jag överens med Arvids hushållerska Astrid. Hon var stor och tjock och hade blommiga klänningar. Ansågs som udda och nervklen, passade inte in. Jag kände en stor samhörighet med henne.
Lars Lerin visar de gamla, närmast impressionistiska oljemålningarna han gjorde hos Arvid och Astrid. Flödande av solljus från sommardagar då inte ett bekymmer fanns vid horisonten. Sedan visar han nya versioner i akvarell som han målade på behandlingshem i Norrland, då han behövde något fint och vackert att tänka på. Bilder som sedan blev boken Det tysta köket.
När det på sjuttiotalet bar iväg till konstskola i Göteborg, skrev en läkare ut lugnande tabletter så att Lars över huvudtaget skulle kunna möta människor. Tabletter han omedelbart blev beroende av. Liksom alkohol. Varje gång han skulle gå på gaydisco söp han nästan ihjäl sig, "ja herregud, det var lika misslyckat varje gång".
Den konstnärliga framgången har det inte varit något fel på, och i själva målandet har Lars Lerin haft gott självförtroende. Men människorna, de var ett nödvändigt ont. Vernissagerna med köer av besökare kunde göra honom helt ödelagd av skräck.
- Jag såg världen på ett sjukt sätt, drogerna gjorde mig instängd. Jag förmådde inte upprätthålla några relationer, inte ens till mig själv.
I tretton år bodde han med en konstnär från Lofoten, en kärleksrelation han beskriver som destruktiv, fylld av själviskt tagande och kontroll. Dessutom drack de hårt båda två. När Lars för några år sedan bröt upp slog han i botten. Åkte in på sjukhus för akut alkoholförgiftning och insåg att nu måste han välja: leva eller dö. Han la in sig på behandlingshem. Nu är varje dag en lektion i konsten att leva utan drogernas avtrubbande filter, och för ett par år sedan började han jobba på Konsthögskolan i Stockholm, med grafik.
- Relationer är en förutsättning för ett lyckligt liv, och trots att jag slarvade bort mina vänner under så många år, så finns de kvar. Det är fantastiskt spännande. Samtidigt kan jag känna av den där rädslan ibland. Och jag blir lätt uppäten av alla intryck, bara att sitta på tunnelbanan kan göra mig helt matt. Därför är det skönt att kunna dra mig tillbaka till min vrå av världen här i Värmland. Jag är nog lite mammabunden, haha ...
De senaste åren har Lars Lerin rest runt i olika länder: Indien, Syrien, Jordanien. Utan att känna en enda människa. Det hade han aldrig trott om sig själv, säger han.
- Fast jag har en nödutgång; det är alltid gruppresor, så jag kan hålla mig lite i kanten om jag har lust. Men jag kan njuta och slappna av, vågar prata med folk, ta in det som händer runtomkring.
Från Arktis till Indien
Ett av de senaste äventyren var en kryssning till ryska Arktis tillsammans med en massa skröpliga dollarmiljonärer.
- Ja, det var väldigt intressant. En del tanter fick hissas ner på isen i rullstol. Och de hade synpunkter på allting, antingen var det för mycket is eller för lite. Några ville se isbjörn, andra besöka gamla rostiga forskningsstationer. Expeditionsledaren var förtvivlad. Men det var en otrolig resa.
I år bär det av till Indien igen, ett land som gjorde honom närmast extatisk av lycka.
- Det där gula ljuset har jag alltid längtat efter. Och alla dessa vänliga människor, jag mötte så mycket värme. Visserligen var jag alldeles slut efteråt, men jag får skylla mig själv!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.