Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Konstnären Lennart Jirlow på en bild från 2005. Han blev 83 år gammal. Bild: Leif R Jansson / TT

Lennart Jirlow sökte njutningen i tillvaron

Lennart Jirlows livsbejakande och naivistiska målningar av krogliv och samvaro hittade in i svenska hem som få andra konstnärer. Sara Arvidsson minns en folkkär konstnär som längtade efter ljus och mänsklig värme.

Man kan säga att det finns två konstnärstyper, om man nu vill vara lite kategorisk: de som inte väjer för det obehagliga samt de som inriktar sig på livets positiva sidor. Där emellan finns det givetvis gråskalor; människor är sällan schabloner.

LÄS MER: Konstnären Lennart Jirlow är död

Den populära och naivistiska konstnären Lennart Jirlow tillhörde definitivt den senare kategorin: han verkade alltid söka efter njutningen i tillvaron. Det spelade ingen roll om han målade prunkande trädgårdar, feta gourmander eller meditativa friluftsmålare – motiven som rann ur hans pensel fick nästan alltid något mjukt och välmående över sig. Till och med de ensamma och ömkliga fylleristerna, som sitter kvar på krogarna efter att alla andra har gått hem, skildras likt kramgoa figurer i hans verk. I hans myllrande och koloristiskt bejakande målningar framhävs varje detalj med likvärdig tyngd.

Motiven som rann ur Lennart Jirlows pensel fick nästan alltid något mjukt och välmående över sig, vare sig han månade prunkande trädgårdar eller ömkliga fyllerister som sitter kvar på krogarna efter att alla andra gått hem, skriver Sara Arvidsson. Bild: Leif R Jansson / TT

Nu har Jirlow gått ur tiden, han blev 83 år gammal. Vid sidan om Ulrica Hydman-Vallien, som gick bort för ett par år sedan, var han relativt ensam om att finna en kär plats i svenska hem.

Till skillnad från många andra naivistiska konstnärer hade Jirlow en akademisk konstutbildning att falla tillbaka på: under 1950-talet studerade han vid Konstfack och därefter vid Konstakademin i Florens. En stor del av hans liv tillbringades i Frankrike, vilket följaktligen satte avtryck i hans konst. Till meritlistan hör också scenografier för bland annat Dramaten och Kungliga Operan.

Lennart Jirlow verkade inte vara helt bekväm med att bli titulerad som naivist; han menade att hans konst inte bara gick ut på att måla ”lite roliga gubbar” och att den rymde ett stort allvar. Han ville allra helst bli jämförd med klassiker som Marc Chagall och Pierre Bonnard. En del skribenter har till och med velat betitla Jirlow som en ”protestmålare”, eftersom hans arbete utgick från tesen att de glada kulturyttringarna kan bidra till ett bättre samhälle.

På många sätt är detta begär efter mänsklig värme och hett medelhavsklimat en lika nordisk företeelse som dess grå motsats: melankolin, kylan och mörkret.

Själv skulle jag aldrig kalla Jirlow för ”protestkonstnär”, men jag finner ändå hans längtan efter ljus förståelig. På många sätt är detta begär efter mänsklig värme och hett medelhavsklimat en lika nordisk företeelse som dess grå motsats: melankolin, kylan och mörkret. Det senare gestaltar sig tydligt i Lars Lerins akvareller, en annan folkkär konstnär som i stället fångar livets skuggor.

LÄS MER: Pandemierna tränger in i konsten

I dessa sjukdomstider kan man mer än någonsin förstå Jirlows uttryckliga suktande efter gemytligt folkliv. Det kan inte tas för givet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.