Lena Granefelt visar växternas vackra förfall

En växt i färd att vissna är som livet och döden i samma gestalt. Skönheten i processen fångade fotografen Lena Granefelt, som gav sig ut i höstliga trädgårdar med siktet inställt på brunt.

ANNONS
|

–Det här är min favorit, eller en av dem. Judas penningar.

Lena Granefelt gör en paus i hängningsarbetet och pekar på en av de stora bilderna som just nu fyller växthuset i Trädgårdsföreningen. Fröställningar, kapslar, baljor, vissa förstorade i jätteformat, vissa ståtliga andra skira, men alla träder fram som helt nya väsen sedan färgprakt och kronblad fallit av.

–Jag tycker om symboliken som finns i den här bilden, man kan tänka sig formerna av en livmoder och en navelsträng – utställningen handlar om liv och överlevnad och bilden blir symbolisk för det tycker jag, säger Lena Granefelt.

Hon har fotograferat trädgårdar i femton år, men mest varit på plats och fotograferat när växterna varit i full blom. Men, lite slumpmässigt, drog ett fotoprojekt ut på tiden och trädgårdarna hon besökte var på väg in i hösten.

ANNONS

–När jag tittade på materialet var det något med bilderna jag gillade väldigt mycket, som jag kände att jag ville fortsätta att upptäcka. Jag fångades av formerna och ju mer jag höll på desto mindre färg ville jag fotografera, det blev mer och mer brunt. Det finns något vilsamt och vemodigt i det som jag tycker om. Det är långt ifrån de gulliga bilder av trädgård jag själv fotograferat så mycket tidigare.

"Växterna känner inga landsgränser"

Hon liknar hösttider i trädgården vid något av en krigsskådeplats, där en kamp om överlevnad pågår, men också en plats där livet ständigt är målet, där ett frö alltid står som vinnare och får börja om processen. Dessutom saknar växternas tillvaro alla former av gränsdragning, en tanke som tilltalar Lena Granefelt.

–Växterna kommer från världens alla hörn. Bondpioner till exempel är inte så svenska som vi tror, det är en kinesiskt-turkisk hybrid. Växterna känner inga landsgränser.

Först skulle det bli en bok, formgiven av stilsäkra Patric Leo och med inspiration av bilderna som Bertel Bager skapade på 1960-talet, då han valde häftiga växtformer och lät fotografer avbilda dem. I samband med arbetet växte också idéerna fram på en bildutställning och tack vare Trädgårdsföreningens intresse av att producera en utställning blev det möjligt att visa bilderna i storformat för allmänheten. På lördag är det vernissage och premiär för fotoboken med samma namn, Flora supersum, med texter av Ulrika Kärnborg och Bella Linde.

ANNONS

–Bella Linde har jag jobbat ihop med länge, det var hon som drog in mig i trädgården från början. Och Ulrika Kärnborg är en lysande skribent, dessutom intresserad av trädgård och när hon hörde av sig och ville skriva en text till boken, passade det så bra.

Vi vandrar runt i lokalerna, än står bilderna lutade mot växthusets väggar. Lena Granefelt är glad över rummen, ljuset som silas in och hur växtligheten utanför envist letar sig in i små springor i huset. Det är lätt att förundras över de nya former somrig bondpion, vårlig vintergäck och pärlhyacint får i sin vissna skrud. Eller praktvädden, som ser ut som små rymdvarelser och lejongapet, vars frökapslar liknar små stridsmasker. Lena Granefelt, som jobbat med projektet i fem år, konstaterar att en del växter till och med är snyggare efter blomning.

–Folk får ju göra som de vill i sina trädgårdar, man jag för min del låter fröställningarna stå kvar på ett annat sätt än förut i min. Många av växterna är som smycken.

Flora Supersum

Flora Supersum (supersum av lat. undgå att dö, fortsätta att leva) är både en bildutställning och bok som visas upp för första gången i växthuset intill Palmhuset i Trädgårdsföreningen på lördag, öppet vernissage kl 14-17. Utställningen pågår till 5 oktober och flyttar därefter bland annat på Rosendals trädgårdscafé i Stockholm.

ANNONS