Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lejoninnor tappar aldrig klorna

Karin Widegård minns ett möte med Doris Lessing.
Gamla lejoninnor ska man akta sig för. De tappar aldrig klorna. Just som man tror att de dragit sig tillbaka till sin håla, visar det sig att de bara tagit en vilopaus.
Om någon i sitt författarskap följt 1900-talets alla skiften utan att förfalla till förutsägbara mönster, så är det Doris Lessing.
Hon börjar i dåvarande Rhodesia, där hennes familj enligt gammal god europeisk kolonialtradition slog sig ner på en ganska primitiv farm. Här lärde sig den lilla flickan att inte bli bortskämd och inte rädas de vilda djuren. Oskattbara erfarenheter i livet. Litterärt mognade den tidens erfarenheter till debutromanen Gräset sjunger.
Jag hade den stora förmånen att för ett par år sedan träffa Doris Lessing i hennes hem i London för en intervju. Det var med dunkande hjärta jag ringde på dörren till hennes radhus i Hampstead. "Dörren är öppen, det är bara att stiga på.", sa hon i porttelefonen.
På en trappavsats i detta ostädade och charmiga hus stod den lilla, men stora kvinnan, som med romanen Den femte sanningen haft avgörande inflytande över generationer av kvinnliga läsare, och vinkade till mig att komma upp. Jag har för mig att Doris Lessing någonstans sagt att det aldrig var hennes avsikt att skriva en feministisk roman. Hon skrev bara om hur kvinnor hade det och hur hon själv hade det. Om "livspusslet", fast ordet inte var uppfunnet då.
Det fascinerande med Doris Lessing är att hon hela tiden har vidgat fältet. Alla romaner har inte haft stjärnstatus. En del kritiker ogillade hennes försök i science fiction-genren. Kritiker tycker inte alltid om överraskningar. Kanske gjorde det dem blinda för den sensuella skönheten i språket.
I böcker som Sommaren före mörkret och En överlevandes minnen hade hon redan använt sin radarkänsla för en omvärld som blir ogripbar för det logiska förnuftet och faller sönder. Fenomen som gatuvåld, de vuxnas reträtt, osäkerhet inför den egna förmågan att tyda verkligheten - allt sådant som bara blivit mer och mer aktuellt med tiden.
Jag misstänker starkt att Doris Lessing i grunden är en person med dystopisk livssyn. De har ofta den hetaste glöden. De kan helt enkelt inte lägga av så länge tangenterna håller. Hon sover på vindsvåningen mellan skrivmaskinen och ett stort fönster som hon låtit ta upp mot trädgården på husets baksida, där rävar uppehåller sig ibland.
Några stenkast från Doris Lessings bostad ligger en murrig liten bokhandel - en som fortfarande säljer böcker.
Jag antar att den vänlige mannen där, som stolt ledde mig till hyllan med hennes böcker, inte är alltför ledsen i dag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.