Hon sitter i den öppna altandörren med havet precis nedanför, och bjuder på nötter, apelsinklyftor och te. Solen värmer ljuvligt. Det är april, och för bara någon månad sedan var det vinterväder. Då kunde Lei Yan fotografera sin gamla arméjacka på altanbrädorna, pudrad med finkornig snö.
- Min första känsla här var att det var få människor, men väldigt fridfullt och vackert. I Kina är det oväsen och människor överallt, alltid något som pockar på ens uppmärksamhet. Man får sällan vara ifred, konstaterar Lei Yan.
Här i tystnadens Skärhamn stannade plötsligt hennes tid. Hon fick möjlighet att sortera sina tankar, koncentrera sig. Perspektiven vidgades, och det som hänt i går flöt inte längre ihop med i dag.
Lei Yan har fotograferat, filmat och sytt under sin tid som artist in residence i ateljén vid Nordiska Akvarellmuseet. I slutet av april åker hon tillbaka hem till storstaden Kunming, redo för en ny utställning.
Västra Götalandsregionen instiftade sitt internationella gästateljéprogram år 2002, och samarbetar med bland andra kulturcentrat TC/G Nordica i Kunming. Lei Yan är utbildad vid militärens konstskola i Peking, och började arbeta som soldat i befrielsearmén när hon var fjorton år. I dag är hon femtio och pensionerad, och kan syssla med konst på heltid.
- På den tiden ville alla gå med i armén, det var en ära. Man jobbade väldigt hårt, jag var sjuksköterska men också kock. Armén var som en egen värld i världen med trygghet, ordning och reda, berättar hon via tolken Anna Frid.
Lei Yan har varit intresserad av att måla sedan hon var liten. 1976 började hon delta i årliga utställningar för konstnärer inom armén, och i slutet av åttiotalet började hon på arméns konstskola. Men vad man fick måla var ofta väldigt styrt uppifrån, menar Lei Yan. Myndigheterna bestämde olika teman som man sedan skulle rätta sig efter. Det kunde vara porträtt av ordförande Mao eller bilder av hur befrielsearmén hjälpte människor i vardagslivet.
- Det hade ingenting med ens egna önskemål eller konstnärliga uttryck att göra. Samtidigt var klimatet för konstnärer i Kina ganska öppet i slutet av åttiotalet, och man fick möjlighet att studera böcker med världskända konstverk, inspireras av andra former och tekniker.
Men den kinesiska konstsynen har varit och är fortfarande väldigt annorlunda jämfört med exempelvis västvärldens, menar Lei Yan. En riktig konstnär anses fortfarande till stor del den vara som är skicklig i att kopiera kända, gamla kinesiska mästare. Det personliga, individuella uttrycket är, åtminstone under utbildningstiden, ganska ointressant.
- Här i Sverige är konstnärerna och deras verk väldigt mycket mer individualistiska.
Det är en syn som nu håller på att slå igenom i Kinas samhällsutveckling. Individen har fått större utrymme, västerländska konsumtionsmönster och tankesätt växer i betydelse. Något som naturligtvis också märks i den kinesiska konstvärlden, som blivit mer mångfacetterad och även börjat ge avtryck utomlands. Undergroundverksamhet med provocerande och uttalat politiska konstverk tilltalar till exempel den yngre, intellektuella generationen kineser, men Lei Yan är aningen skeptisk:
- Många av dem är lite väl extrema, jag förstår till exempel inte vad man vill ha sagt med att äta foster. Jag tycker att man har ett ansvar som konstnär, och bör visa sitt land respekt.
Lei Yan uppskattar sin nya frihet att skapa det hon känner för, liksom möjligheterna att resa och se sig omkring. Men hon är försiktig i sina formuleringar när det gäller politik. Kanske för att hon tillhör en mellangeneration, som upplevt både kulturrevolution och den nya tidens vindar. Hon vill inte trampa på det som trots allt -på gott och ont - format hennes liv.
- Jag vet en konstnär som precis som jag arbetat i armén, och han har bland annat målat gråtande barn i soldatuniformer. Vissa uppfattar det som regimkritik, själv vill han inte säga att det är så. Motivet kommer ur hans inre, ur hans känslor. Hur människor sedan tolkar, är upp till dem, säger Lei Yan.
Hennes egen konst handlar mycket om hur livet som soldat påverkat henne. Efter trettio år i armén pensioneras man i Kina, och vid det laget var Lei Yan mer än färdig med den inrutade sättet att leva, med att ständigt förväntas lyda order. Hon visar en målning hon ställt ut, där två stiliserade figurer i grått går åt det håll som förväntas av dem.
- Men sådant är livet i armén, det kan knappast vara på något annat sätt, konstaterar hon.
Under sin tid på Tjörn har hon sytt föremål i kamouflagetyg - en fiskmås, en telefon, en högklackad sko. Och en stjärna - militärsymbol likaväl som ett havsdjur. Hon visar också foton på sin dator, där hon låtit frysa in politiska symboler i is. Gradbeteckningar, Maos lilla röda, hennes egen armbindel från armén.
- Vårt land utvecklas, och det är bra. Människor får det bättre ställt, fast samtidigt försvinner en del av livsglädjen när pengarna och individen får större utrymme. Och miljöproblemen är ett hot. Men då är då, och nu är nu. Vi kan inte hålla fast det förflutna, vi måste agera efter den situation som vi lever i just nu.
