Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lee Friedlander har blick för tillfälligheternas spel

Karin Widegård finner en fotograf som i sin jakt på sammanträffanden hittar det absurda i vardagstillvaron
Ju mer jag studerar Lee Friedlanders bilder desto mer skymtar jag en ordningsman. Han är besatt av rutsystemet. Överallt söker han upp kvadrater och rektanglar: skyltfönster, speglar, tv-skärmar, backspeglar, bilrutor, reklamplakat. När man väl sett rutmönstret går det knappast att upptäcka en enda bild utan det. It makes me a bit nervous. Allt på fotografiet tycks inordnat i ett koordinatsystem.
Jag ser en man som hela tiden letar efter sammanträffanden och vinklar. Elkablarna över en gatukorsning bildar ett kryss som delar in korsningen i fält där saker som sker oberoende av varandra förenas under fotografens blick. Det ligger nästan i sammanträffandets natur att det kan ge komiska effekter. Friedlander har sinne för sådan humor. En kvinna som poserar bakom glasdörren till en bar har sig själv ovetande fått ett anslag om Diners Club framför skötet. Märkligt nog blir humorn inte nedlåtande även om den blir ironisk. Människorna, fotografen inbegripen, är snarare indragna i de tillfälligheternas dramaturgi som vi alla lever i och som blir särskilt märkbar i den moderna staden med sitt kaos av trafik och snabbt växlande budskap.

I en filmad intervju som visas i samband med utställningen avslöjar Friedlander sig som en inbunden och hårdflirtad typ, som inte ger något gratis till frågvisa uttolkare. Det enda han bekräftar med någon tillstymmelse till entusiasm är influensen från Garry Winogrand och Walker Evans, fotografer han började umgås med när han flyttade till New York. Men värmen och rörelsen som sveper genom Winogrands bilder hittar jag knappast hos Friedlander. Synd att inte ett fantastiskt självporträtt med en babyflicka som tittar honom i ögonen finns med på utställningen här!
När Friedlander låter sin egen skugga komma med i bilden kan man se det som en poängtering av fotografens dubbla roll att vara både deltagare och registrerare. Han leker på ett elegant sett med den komplexitet som vardagslivet utsätter oss för. Som när han fotograferar fotändan av en säng och en tv som står på i ett rum. Visst är det något absurt med en tv som går på högvarv och utgör ett rum i rummet och där det pågår ett parallelldrama.
Det besynnerliga är att när man fått upp ögonen för vilken roll tillfälligheterna och sambanden spelar i bilden så vänder man på processen: man börjar se världen med Friedlanderögon.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.