Dags att lämna Ulf Lundell ifred, det verkar vara det han själv föredrar, skriver Fanny Wijk.
Dags att lämna Ulf Lundell ifred, det verkar vara det han själv föredrar, skriver Fanny Wijk. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Leave Ulf Lundell alone!

Fanny Wijk ser två föreställningar på Stadsteatern som använder Ulf Lundell som arketyp för ett manligt ego. Nu efterlyser hon en mer samtida referens.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Han har drabbat oss alla någon gång – gitarrkillen. Festen är i full gång, av någon anledning befinner sig alla gäster i köket trots att det är det minsta rummet i lägenheten och hälften måste stå upp. Plötsligt avbryts den underbara stämningen, samtalen dör ut och festdeltagarna förvandlas till ofrivilliga åskådare. Anledningen: En random kille har plockat upp en gitarr för att sjunga “Wonderwall” med Oasis (ja, förmodligen fortfarande den).

LÄS MER:Ge mig kraft att vara pretentiös igen!

Det är störigt med gitarrkillar. På den nivån att det borde vara brottsligt att spela gitarr oombedd på fest. Anledningen är uppenbar – det finns för många av dem, de flesta är mediokra, lika många är självupptagna och samtliga har kass fingertoppskänsla, för tillfällena då någon faktiskt uppmuntrat en kille att plocka upp gitarren på fest lär vara förvillande få.

ANNONS

Med detta sagt blir jag ändå bedrövad när jag för andra gången på bara några månader ser en föreställning på Göteborgs stadsteater där Ulf Lundell på ett skämtsamt sätt får stå symbol för ett pajigt manligt ego. Först ut är Mattias Nordkvist i ”Kung Lear”. Han spelar Edmund, en oäkta son till Gloucester, som i ett oklart komiskt inslag uppträder som en kass trubadur i sann Lundell-anda.

LÄS MER:Kan Blondinbellas influencer-klon rädda mig från livskrisen?

Sedan, i förra veckan, ser jag Jesper Söderblom som Lundell-kopia i Hilda Hellwigs “Lärda kvinnor”. Med uppknäppt skjorta och en liten scarf i fickan försöker han förvirrat förföra diverse kvinnor med ett raspigt stämma och benen en meter isär.

Nå. Jag är inte dummare än att jag förstår att Lundell ska vara symbolen för ett arketypiskt mansego. Att det är tacksamt och kul att driva med dem och javisst, vi är trötta på dem. Men är inte detta att göra det lite väl lätt för sig? Visst måste det finnas någon fräschare referens att komma dragandes med än Ulf Lundell?

Faktum är att rockmannen inte längre har den höga status han en gång hade. Tvärtom har killar med gitarr varit det töntigaste som finns i snart ett decennium.

LÄS MER:Ed Sheeran är en symbol för patriarkatet

Först blev de totalt utkonkurrerade av en våg av house och electro. Sedan kom svensk hiphop och körde över allt. Ingenstans finns rocken att skymta, varken på topplistor, dansgolv eller hippa människors spellistor. Detsamma gäller den samtida rockmannen.

ANNONS

Det är helt enkelt dags att lämna Ulf Lundell ifred! Efter att ha läst hans dagboksanteckningar i senaste boken “Vardagar” vet jag nämligen att det är det enda han vill. Att få skapa konst, skriva böcker och göra musik ensam på sin gård på Österlen, långt ifrån strålkastarljusen och eliten i Stockholm.

LÄS MER:Lär vi oss något av katastrofer?

Han vill inte bli fotograferad, igenkänd och det verkar vara högst motvilligt som han ens återvänder till scenerna på sin stundande sommarturné, den första på flera år.

Så här kommer tips på mer uppdaterade manliga egon att göra narr av: Kille som kör standup. Kille som har en podd. Kille som vill satsa på hiphop. Kille som älskar sin egen poesi. Eller varför inte Manlig skådespelare 40+?

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS