Latinet tar revansch i tv-serien ”Barbarer”

I djupet av den tyska Teutoburgerskogen utplånades år 9 e. Kr. tre romerska legioner, omkring 20 000 man, av en allians av germanska stammar. Historieskrivaren Tacitus rapporterar att generalen Publius Quinctilius Varus begick självmord och att germanerna torterade och offrade romerska officerare på altaren som uppförts runtomkring i skogen. Det var ett av de värsta militära nederlagen i Roms historia.

Nu har katastrofen blivit TV-serie på Netflix. ”Barbarer” är en tysk produktion som skildrar förloppet ur germanernas perspektiv, vilket stundtals leder till ohistoriska kompromisser. Även om de bråkar inbördes framställs barbarerna som i grunden fredliga och offer för de romerska förtryckarna. Romarna, däremot, ses plundra, kidnappa och mörda, fastän deras egentliga syfte var att skapa nya allianser, inte att med våld exploatera urinvånarna.

Fastän deras intentioner förvridits för dramatisk effekt skildras romarna magnifikt, in i minsta scenografisk detalj. Legionärerna bär till exempel inte en standardrustning, utan harnesk, hjälmar och plymer varierar med soldatens rang och funktion. Men bäst av allt är att romarna talar latin, och inte vilket latin som helst, utan ett idiomatiskt latin, som skådespelarna lärt sig att uttala rätt.

Fastän deras intentioner förvridits för dramatisk effekt skildras romarna magnifikt, in i minsta scenografisk detalj

Romarna i serien använder det klassiska, så-kallade rekonstruerade uttalet, som enligt lingvister brukades under hela den klassiska tiden. Det har inte ens gått fem minuter av första avsnittet förrän centurionen Metellus för germanerna proklamerar att kejsar Augustus utsett ett nytt sändebud till provinsen Germania: Caesar sanctae urbis Romae Augustus novum legatum ad Germaniam misit Publium Quinctilium Varum. Skådespelaren är härvidlag noga med att uttala c-ljudet i Caesar och g-ljudet i Germaniam hårt, som i svenskans respektive kaffe och gris, samt att ge diftongen ae i orden sanctae och Romae ett svenskt aj-ljud. Detta är typiskt för hur en belevad romare omkring tiden för Kristi födelse uttalade sitt språk när han bemödade sig om att tala korrekt.

Seriens konsekventa latinbruk svarar tveklöst mot ett förnyat intresse runtom i världen för talat latin – inte som det lärs ut i skolor och på universitet (där det för en allt mer tynande tillvaro), utan som ett resultat av privata initiativ.

När han däremot talade med sina närstående eller förtrogna använde han sig sannolikt av ett mindre upphöjt språkbruk som karaktäriserades av sammandragningar, vokalförkortningar och förlorade diftonger, det som kallas vulgärlatin. Också detta har seriens skapare fångat: i samma scen vänder sig Metellus mot sin aquilifer – örnbäraren i skimrande bronsrustning och med hjälm och axlar täckta av en storartad tigerfäll – och fnyser föraktfullt: Futuite! Belue iste porro nil tenent, ett kraftuttryck som har med könsumgänge att göra, följt av: ”de här djuren fattar verkligen ingenting”. Där futuite inte används helt egentligt – mehercle eller edepol (vid Herkules! vid Pollux!) hade varit lämpligare invektiv – är det faktum att belue och iste tappat sina diftonger (det borde varit beluae och istae) ett tecken på att centurionen använder en mindre formell nivå på språket i samtal med sin kollega. Också nil ”inget”, som är en talspråklig kontraktion av nihil, är ett tecken på denna lägre, folkliga nivå.

LÄS MER: Veckans bästa tv-tips

Seriens konsekventa latinbruk svarar tveklöst mot ett förnyat intresse runtom i världen för talat latin – inte som det lärs ut i skolor och på universitet (där det för en allt mer tynande tillvaro), utan som ett resultat av privata initiativ. På internet saknas det inte heller kommentarer och analyser av seriens latin, av latinkunniga icke-akademiker.

Om denna strävan efter språklig riktighet i film och på TV tar fart kanske språken – inte bara latin – kan återta den plats de förtjänar i utbildningssammanhang? ”Spem habemus” , vi får hoppas det, som romaren skulle säga.