Ojämlikhet skadar ekonomin! Nej, det är inte en paroll från något Occupy Wall Street-plakat. Det är slutsatsen av en rapport som publicerats i Finance & Development, utgiven av Internationella Valutafonden, IMF. Och det är inga busgrabbar som smusslat in sina åsikter på denna nyliberalismens kommandocentral, författarna är forskare på IMF med gedigen bakgrund bland nationalekonomins överstepräster.
Sedan 70-talet har det i dessa kretsar gällt som sanning att jämlikhet och ekonomisk välgång varit ett motsatspar. Ojämlikheten har sålts in med att den är bra för alla, om de rikaste blir allt rikare blir smulorna från deras bord större för oss andra. Genom enkla statistiska jämförelser och detaljerade analyser av verkligheten visar nu IMF-ekonomerna upp denna dogm för vad den är: en till vetenskap förklädd ideologisk ståndpunkt.
Den intressanta frågan är vad denna omskakande rapport får för effekter. Kommer den att toppa löpsedlarna och dominera G20-möten? Kommer IMF att kräva skattehöjningar för de rika och utbyggd offentlig sektor som villkor för stödpaket till krisdrabbade länder? Knappast.
Fakta och vetenskap spelar liten roll i politiken. Den omtalade SNS-rapport som nyligen slog sönder myten om privatiseringarnas välsignelser kommer inte att hindra fortsatt utförsäljning. Miljarder kommer att fortsätta grävas ner i motorvägar trots att trafikforskningen visar att det går på tvärs mot klimatmålen. Och så vidare.
Politisk debatt varken kan eller bör vara vetenskaplig, åsikter om vilket samhälle man föredrar kan inte bevisas med forskning och olika klassintressen jämkas inte samman av aldrig så mycket statistik. Med argumenten, de påståenden om verkligheten som används i debatten, är det en annan sak, de måste tåla en kritisk granskning om någon diskussion alls ska vara möjlig. I själva verket är det sällan så, politik är inget schackspel där de mest logiska och genomtänkta dragen leder till seger. Argument är till för att mobilisera stöd för sina ståndpunkter eller, minst lika ofta, för att hindra motstånd från att organiseras.
Kunskap som ifrågasätter maktens myter får inte ett genomslag av sig själv. Först om den stora majoritet som direkt gynnas av slutsatserna gör den till sin och tvingar in den i debattens centrum kan den bidra till att förändra världen.
