Två möten. Samma stad, samma fråga och knappt tre månader mellan. Ändå skiljer en avgrund. I den ljusljumma septemberkvällen på Götaplatsen tävlade rikspolitiker att öppna armarna i talarstolen. Flyktingar var välkomna och ingen ville någonsin se bilder av drunknade barn igen. Riktigt vad vi manifesterade, för eller mot, var oklart. Annat än att vi konstaterade att den massiva flyktingvågen som öppnat gränserna hade ändrat det politiska landskapet och tvingat flertalet europeiska regeringar att göra det anständigheten bjuder. Ett förnuftets fönster öppnades.
Och så nu i decemberkylan, en annan samling. En skärva av septembermöte, hopträngd i mörkret på Gustaf Adolfs torg, omringad av glitter och julkrams, pressad av rågade mått och behov av att ta paus från paus från en verkligen som blivit för jobbig.
Om septembertalen svämmade över av det patos som kommer av goda gärningar som kan tillgodoräknas utan egen ansträngning var tonen betydligt allvarligare i den kyliga vinterkvällen.
Det viktigaste sa Rädda Barnens representant, Katja Finger: i svåra situationer är det nödvändigt att prova nya vägar. Det kan låta enkelt men rymmer den viktiga sanningen att det alltid är möjligt att välja.
Det går självfallet inte att bortse från alla de praktiska problem som uppkommer när tusentals människor anländer på kort tid till städer där de styrande redan innan har svårt se hur de ska hantera bostadsbrist, skolproblem och annat.
Det är då man behöver prova något nytt. Vad sägs om att se det hela som ett praktiskt problem och sätta in alla tillgängliga resurser för att lösa det? Alla tillgängliga resurser, alltså. Om vi nu, som regeringen hävdar, har ett katastrofläge får väl regeringen bete sig som om den själv trodde på det och agera därefter. Det kräver ingen magi, men väl initiativkraft och politisk vilja.
Tänk ett tal till nationen där Stefan Löfven uppbådar all sin landsfaderlighet, ser oss i ögonen och med spotta i nävarna-realism i rösten säger: ”Okej. Nog snackat. Nu är det verkstad. Vi har några hundra tusen människor som ber för sina liv. Ska vi driva tillbaka dem i Medelhavet eller ge dem tak över huvudet och ett anständigt liv? Där jag kommer ifrån är svaret enkelt: vi löser det här. Tillsammans. Vi räknar med att alla anständiga människor ställer upp och gör en insats, ni som fötts här lika väl som ni som just kommit. Det kommer att krävas arbete, hårt arbete, men gemensamt har vi de kunskaper och förmågor som krävs. På kuppen kan vi få bukt med bostadsbrist, arbetslöshet och koldioxidutsläpp. Stat och kommuner kommer att organisera det och vi kommer att rekvirera de resurser vi behöver. Ingen kan räkna med att bli rik på kuppen. men alla kommer att få del av det de förbättringar som blir resultatet. Om julhandeln naggas i kanten må det vara hänt. Ett gott samhälle är en bättre julklapp än robotdammsugare. Nu kör vi.”
Det vore ett initiativ som skulle gå till historien, ett annat politiskt val än att använda barn på flykt som påtryckningsmedel mot andra regeringar. Och sannerligen början på en fröjdefull jul.