Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Harrisburg 1979. Bild: AP

Lars Fritsch: Jag kunde ha räddat världen

VG:s kåsör såg allt klart – men ingen ville lyssna.

När jag åkte till jobbet på morgonen, då i slutet på 70-talet – i bil naturligtvis – låg kalla och klara vinterdagar inversionen tung över Göteborg. Himlen var isblå, och stan kvävdes under ett grått töcken; som en stor svulst såg det ut från Jerikos höjder.

När jag en sådan inversionstung dag hade något jobb att göra i Stenungsund och klev ur bilen där – alltid denna bil – stack det i näsan av kemikalier. På väg hem förbi Bohus var EKA insvep i ett violett moln. När jag kom hem satte jag mig och skrev en betraktelse över luften i Göteborgstrakten. Den skickade jag till Sune Örnberg på GP:s kulturredaktion.

Som han var en vänlig själ publicerade han min text några dagar senare, när regnet hängde i tjocka sjok över staden och vinden slet bort all inversion.

Tage Danielsson. Bild: GP

Ingen brydde sig särskilt mycket om min text, utom något högre höns från EKA som ringde mig på jobbet och sa att det den aktuella datumen inte alls legat något skärt moln över Bohus, att det till yttermera visso aldrig gjort det och aldrig skulle komma att göra det. Så det så.

Jag undrade hur han kunde veta var jag jobbade. Han sa att det var ett ärende han måste klara av under dagtid, därför hade han tagit reda på min arbetsplats. Jag frågade inte hur.

Man kan inte säga att det inte fanns varningssignaler redan tidigt.

Rachel Carsons Tyst vår kom i svensk översättning 1963. Fram till dess hade DDT ansetts fullkomligt ofarligt för allting utom insekter. Men det tog inte bara död på insekterna utan även fåglarna som åt de förgiftade krypen. Fram till dess hade också utsädet för spannmål betats mot växtsjukdomar. Man doppade sädeskornen i kvicksilver innan man sådde dem. Hur det gick för fåglarna som åt kornen hade inte en enda jädra kemist tänkt på.

Kvicksilverbetningen förbjöds i Sverige 1966.

Plundring, svält, förgiftning, en bok av Hans Palmstierna, gavs ut 1967 och hävdade att grundorsaken till miljöproblemen var befolkningsökningen: om människan förökar sig snabbare än naturen hinner rena sig från hennes nedsmutsning, skulle livets grundförutsättningar sättas ur spel.

Att Palmstiernas teori har så lite gehör idag är en aning egendomligt. Inte kan vi väl tro att vi kan bli hur många som helst?

Björn Gillberg var en annan tidig försvarare av miljön. Han varnade för vanliga kemikalier i närmiljön. Han tvättade i ett teveinslag sin skjorta i Prädd. Det var ett gräddersättningsmedel i pulverform, tillverkat av Astra. Prädd dog därmed en hastig död.

Jo, varningarna fanns där redan tidigt.

Och så inträffade haveriet på kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg den 28 mars 1979. Det skrämde oss. Tage Danielsson framförde sin sannolikhetsmonolog, och efter det kunde ingen tänkande människa längre vara för kärnkraft.

Rachael Carson. Bild: AP Photo

När beslutet var fattat att det skulle hållas en folkomröstning om avvecklingen så bestämde jag mig för att skriva en text mot kärnkraft.

Jag filade på den i veckor. Jag slukades av den, kunde inte tänka på något annat. Det blev en mirakulös text; den vederlade alla argument för och framställde alla argument mot kärnkraften oklanderligt logiskt på en etiskt briljant grundval. Ovedersägligt pläderade den också för sol, vind och vatten

Det blev en text som skulle förändra världen. Alla kärnkraftverk skulle stängas, energin skulle bli förnybar.

Jag funderade på vem som skulle få publicera den. Jag valde bort Sune Örnberg, ty GP var alltför lokal. Rikstäckande borde det vara när världen skulle förändras. Bo Strömstedt på Expressen hade haft med några av mina texter tidigare så jag bestämde mig för att han skulle få den äran.

Den 23 mars 1980 gick vi till valurnorna, mindre än ett år efter Harrisburg.

Det fanns tre alternativ. Det märkligaste var att alla var för en avveckling. Inget alternativ var för en fortsatt drift av kärnkraften. Skillnaden bestod bara i under vilken tidsrymd den skulle avvecklas.

Björn Gillberg. Bild: Tomas Fasth

Linje 1 var moderat och ville att säkerheten skulle avgöra när kärnkraften skulle avvecklas.

Linje 2 stod Folkpartiet och sossarna för och ville likaså att säkerheten skulle avgöra tiden för avvecklingen.

Linje 3 företräddes av Centern, KDS och Vänsterpartiet kommunisterna. Den ville ha en avveckling på tio år.

Alla linjerna ville begränsa användningen av kol och olja. Om vi börjat med det då, 1980…

Linje 2 vann. Riksdagen beslutade därefter att alla reaktorer skulle vara avvecklade år 2010.

Men riksdagar beslutar så mycket…

Bo Strömstedt publicerade inte texten som skulle förändrat världen. Han skrev ett långt och vänligt brev om varför han inte gjorde det trots dess uppenbara förträfflighet, men det var ju så att hans tidning som obunden liberal höll på linje 2.

Efter det har jag låtit världen klara sig så gott den kan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.