Jag vet på ett ungefär vem Dido var, att Sapfo levde på Lesbos, att Marie Curie fick Nobelpris i både kemi och fysik, att Germaine de Staël var gift med en svensk och höll litterär salong i Paris under revolutionsåren, att en Bloody Mary är uppkallad efter en engelsk drottning som inte gillade protestanter och halshögg dem på löpande band, var Dorotea ligger och Sankt Helena likaså – både ön och berget – och att det var Valerie Solanas som skrev Scum-manifestet och dessutom vet jag att hon sköt tre skott mot Andy Warhol och träffade honom med ett som skadade honom svårt, samtidigt som hon sköt en konstkritiker och försökte skjuta Warhols manager, men pistolen klickade. Warhol var en stund dödförklarad men klarade sig. Jag vet vem Emmeline Pankhurst var.
Sådant vet jag. Översiktliga förhållanden och på ett ungefär. Kunskap av det här slaget ger en möjlighet att orientera sig i historien och kanske till och med att förstå galenskapen i samtiden.
Jag har emellertid aldrig lyckats tillägna mig någon djupare kunskap. Inte om grammatik, inte om trädgårdsodling eller hönsskötsel, inte om antikens historia eller astronomi, inte om primtal eller Leibniz.
Ibland gör det mig lite missmodig. Det skulle vara trevligt att veta någonting ordentligt. Ett slag var jag intresserad av Nordens medeltidshistoria och läste en del sådant. Men jag trasslade in mig i alla Eriksättens och Sverkerättens kungar och kan nu för mitt liv inte komma på i vilken ordning de regerade. Jag vet bara att de blev ihjälslagna eller dog naturliga dödar på Visingsö. Ja, många av dem i alla fall: Karl Sverkersson mördades där av Knut Eriksson 1167. Erik Knutsson dog där av feber 1216. Johan Sverkersson dog sotdöden där 1222. Och Magnus Ladulås dog där julen år 1290.
Men någon djupare kunskap har jag inte.
Det är intressant med människor som har det. Om vad som helst. De har något att berätta.
Det fick jag lära mig på den tiden jag skrev reklamtexter. Jag hade ju mest med marknadsfolk att göra, och de visste ingenting värt att skriva om. Det de visste var att någonstans djupt in i organisationen fanns vetandet. På Volvo fanns det folk som visste allt, de finns förmodligen idag också, om Lambda-sonder och katalysatorer till exempel. Det är kunskap, att veta allt om Lambda-sonder.
Och på Turitz – företaget som ägde Epa – fanns inköpare för olika varor. En av dem ägnade sig åt garner och tråd. Han visste allt som fanns att veta om merinoull, egyptisk bomull och björntråd.
På Stena Line träffade jag en gång på en marknadschef som var ett historiskt lexikon
Och så finns det folk som kan allt. Jag har träffat på några få. Sune Örnberg till exempel, som en gång i tiden var kulturchef på GP, och som det var en fröjd att lyssna till. Han verkade kunna allt om allt. En kväll skulle han berätta på biblioteket i Gråbo, och jag åkte dit. Han började och det var fascinerande att höra honom. Han blev emellertid avbruten av ett gäng mopedungdomar kastade stenbumlingar i betongväggen så att det klang och sjöng i rummet. Vi var några stycken som rusade ut, men bara bakljusen på mopederna fanns att se. Vi gick in igen, han fortsatte sin berättelse, så klang det i väggen igen, vi rusade ut, och så vidare. Men tillslut tröttnade barnen och han fick berätta sina historier till punkt. För det var inte en, det var många.
Han började kanske någonstans i sin barndom; den var inte lätt, hans fader var okänd och hans mor dog när han var helt liten, och sedan fick han tuberkulos. Han tillbringade barndomen på sanatorier och barnhem. Och han tog sin berättelse därifrån ut på haven ihop med Harry Martinson, som seglade jorden runt och som också hade dåliga lungor. Och så hamnade vi i USA och ursprungsbefolkningen där, särskilt Hopiindianerna och deras matriakala sätt att se: när en man gifter sig tas hans barn upp i hustruns klan, och därifrån vidare till USA:s köp av Alaska 1867 för 7,2 miljoner dollar – och man tänkte att härifrån hittar han aldrig tillbaka till sin ursprungliga historia – och han fortsatte via Klondyke till Chaplin och Westminster Abby till Aphra Behn och hennes tid som spion och författare och hennes andra äventyr – och man tänkte: han hittar aldrig tillbaka – men han berättade stillsamt vidare och knöt elegant ihop alltsammans med en ett dubbelt halvslag runt egen part på Styrsö där han hade vistats som barn på sanatorium.
Naturligtvis hade han studerat allt detta inför sin framträdande. Men kopplingarna han gjorde krävde närmast allvetande kunskap.
Den siste som faktiskt visste allting som fanns att veta – eftersom det inte fanns lika mycket att veta som idag – var kanske Denis Diderot. Han redigerade den franska encyklopedin i mitten på 1700-talet: Encyclopédie, 28 volymer. Utöver detta skrev han hundratals artiklar om filosofi, hantverk, litteratur, biologi, konst, musik…
Han var säkert värd att lyssna på, han också, men hade nog inte tid att prata.
Fotnot: Sune Örnberg var kulturchef även på Handelstidningen och GT, och han skrev på Världens gång under signaturen Jehu.
