Några år innan han 2008 avslutade sitt eget liv föreläste författaren David Foster Wallace för en avgångsklass på ett college i Ohio: ”Den verkligt betydelsefulla formen av frihet handlar om uppmärksamhet, medvetenhet, disciplin och ansträngning, och förmågan att på allvar bry sig om andra människor.”
I just utgivna The Pale King, en redigerad samling av Wallaces efterlämnade texter och noteringar, hörs hans sorgsna röst ur en fiktiv mun: ”Amerikanerna är på sätt och vis galna. Vi infantiliserar oss själva. Vi ser oss inte som medborgare - som beståndsdelar i någonting större för vilket vi har ett djupt ansvar.”
Och visst kan fler än amerikanerna, verkliga eller påhittade, ha skäl att undra vad som längre fäster ihop oss med det samhälle vi befinner oss i.
Det socialdemokratiska torrsimmet i ett politiskt landskap präglat av individualistiska löften visar hur svår frågan blivit att besvara. Vi rör oss sammanhangslöst inom ramar satta av utlåningsräntorna och det enda som framstår som riktigt säkert: att vi valde fel elbolag och att ingen kan veta när och om tågen kommer eller om skolan finns kvar till hösten.
Saknaden som David Foster Wallace formulerade var inte esoterisk utan i djupaste mening demokratisk; någonting i den kommersialiserade friheten perverterar människans förhållande till helheten och det språk, som skulle kunna avslöja i stället för att släta över.
Skulle det uppfattas som en provokation eller ses som en möjlighet om vi i ungdomsarbetslöshetens och köpcentervilsenhetens Sverige skakade liv i en gammal idé och introducerade en obligatorisk ettårig samhällstjänst efter gymnasiet?
Oavsett om man ser på samhället som välordnat eller kaotiskt eller som kuliss till självförverkligandet har man viss glädje av att veta hur det hänger ihop. Det är inte enbart en fråga om att hitta rätt myndighet eller blankett; att finnas i ett sammanhang, och att överblicka det och kunna manövrera i det, har givna existentiella dimensioner. Och om framtiden bestäms av hur vi behandlar barnen ger få saker en bättre diagnos på samhällets tillstånd än omhändertagandet av de gamla. Förmodligen skulle det leda till andra beslut om alla gavs en inblick i de skuggade skikten av vår kollektiva tillvaro.
Från en skola, som i sin faktiska utformning allt oftare understryker hur lite vi har gemensamt, kan det inte vara fel att skickas ut i verkligheten, som ett motgift. Frågar man sig med en parafras på John F Kennedy vad man själv kan göra för sitt samhälle kommer detta förhoppningsvis i slutändan att åstadkomma en hel del för oss allihop.
