Med nationalism följer mycket som mänskligheten kan vara utan: inkrökthet, hybris, våldstendenser.
Är då lokalpatriotismen väsensskild eller bara en light-version? Att kunna känna sig hemtam eller hemma på en plats är eftersträvansvärt medan det överdrivna hyllandet av hemmaplanen lätt framkallar känslor av avstånd och till och med främlingskap. Talar vi om samma plats, ser vi samma saker?
I vår varumärkta vardag har ett dött konsultspråk tillåtits förgifta både politiska samtal och den information som kommuner och myndigheter sprider över medborgarna. I sin första tidningsintervju säger Malmös nya turistdirektör: ”Vi har byggt en attraktiv destination under flera år.” Så pratar inga människor och det krävs ganska mycket god vilja för att ens vilja dechiffrera en sådan mening.
Bilden av hur exempelvis en stad ser ut och fungerar är inte bara avgörande för attraktionskraften; den blir också en projektionsyta där eventuella problem i första hand skylls på dem som lyfter fram deras existens.
Stora pengar satsas således på att bemöta negativa mediebilder och skapa en egen berättelse, även det ett nyckelord i imagebranschen. Vad vi förväntas diskutera är hur bilden av verkligheten kan förbättras, inte hur de verkliga förhållandena ska kunna förändras. I den kommunalekonomiska konkurrensen samlas skilda krafter runt samma berättelse och den lokala journalistiken tar färg av informationen från stadshuset.
Per Svenssons aktuella hyllningsbok Malmö – världens svenskaste stad framstår trots sin motsatta ambition som en outsiderskildring, mer präglad av språklig flyhänthet och läsefrukter – vissa väl slitna, som Jacques Werup på fotbollsläktaren, andra fortfarande lärorika, som Peter Billings och Mikael Stigendals böcker om samförståndets lokalhistoria – än av faktisk närvaro i denna malmöitiska svenskhet. Svensson är för det mesta lättsamt utvecklingsoptimistisk: finns det några skavanker i denna stad, så ofta utmålad som segregerad och kriminell, kommer de säkert snart att dunsta bort.
Det är förändringen som har huvudrollen i hans bok och inte den fotboll som många hemmaplansfantaster annars samlas kring. Uppslutning kring det egna laget har en tendens att förvandlas till territoriellt försvar. Det är ett slags gängmentalitet i storformat som får ersätta andra möjliga engagemang här i tillvaron.
Märkligt nog ökar supportrarnas tillgivenhet med spelarnas tilltagande trolöshet – man vet ju aldrig var dessa kosmopoliter kommer att återfinnas nästa säsong. Den allra främste hjälten blir han som flyttar långt bort för att förverkliga sina drömmar.
