Ungdomar sägs vara allt mindre intresserade av sådant som visas på de vanliga tv-kanalerna. Ändå skriver tidningarna, som otillfredsställda med sina gamla prenumeranter ständigt spanar efter ny publik, alltmer om tv-utbudet och de personer som där odlar sina förhoppningar om kändisskap.
Det är en paradox som i värsta fall säger något oroväckande om medievärldens referensramar.
I många tungt möblerade amerikanska hem med mörk panel står tv:n på mest som ljuskälla långt efter det att tittarna upphört att betrakta den som källa till information eller insikt. Men fladdrande ljus drar blicken till sig och än så länge vinns inga presidentval utan genomslag i rutan.
Nixon sägs ha förlorat mot Kennedy på grund av skäggskugga och svettpärlor i studion. Reagan blev den förste riktige tv-presidenten; hans kritiker räknade ut att under merparten av den tid han syntes log han och vinkade – utan att säga någonting. Dagens tv-politiker pratar desto mer. De tycker illa om politiken, men är förälskade i mediets möjligheter att förvandla komplikationer till snärtigt tomma one-liners.
Eftersom tv:n är påslagen hos ganska många miljoner väljare blir det svårt att bortse från genomslagskraften hos Fox News, alla seriösa journalisters spottkopp, som dominerar kabelnyhetsutbudet sådant det nu ser ut. De politiker som premierats där, sådana som Herman Cain, Rick Perry och Newt Gingrich, har visserligen ett visst underhållningsvärde, men tanken på att en person som spyr galla över politikens själva väsen skulle kunna nå ända fram till Vita huset talar förmodligen till den sittande presidentens förmån.
I likhet med andra Murdochägda medier har Fox gjort antielitismen – förstådd i intellektuella och kulturella termer, aldrig i ekonomiska – till sin vapensköld. En av George W Bushs gamla talskrivare, David Frum, bekänner: ”Vi republikaner trodde först att Fox arbetade för oss, men nu upptäcker vi att vi arbetar för Fox.”
Mediet är här i sanning budskapet: detta är det samhälle som väntar oss om infantiliseringen tillåts mala sönder våra förväntningar.
Kanske ligger en sådan uppgivenhet också inbäddad i det oproportionella intresset för idoltävlingar, modebloggare och programledare? På ett plan arbetar vi alla för Fox när vi skrattar åt Gingrich och tycker att Obama och Reinfeldt och de andra är tråkiga.
En smula oväntat besannas gamla förutsägelser om mediernas makt samtidigt som de traditionella nyhetsmedierna förlorar mark. Politiken som grimas i ett kommersialiserat hörn av tillvaron: ring in din röst och skänk en slant – nu.
