Det tätnar i museiskogen vid paradgatorna i Washington, den amerikanska huvudstaden. Ett afroamerikanskt museum är på gång och det tycks som om beståndet också kommer att utvidgas med ett museum tillägnat den invandrade latinokulturen.
I en museal värld präglad av europeisk konst och koloniala troféer är det nuförtiden sällan kontroversiellt att lyfta in andra eller andras perspektiv. Museisamlingar har inventerats och omtolkats och det enda som fortfarande får konservativa politiker att hicka till och vilja dra in anslagen är utställningar med homosexuella teman.
2004 öppnade The Museum of the American Indian, utformat som en vågig canyonvägg i sandsten och proppfullt med olika indianfolks stolta eller sorgliga berättelser. Det dominerande budskapet: vi finns kvar och ser framtiden an med tillförsikt. Över entréplanets träfarkoster välver sig fyra våningars rymd; det inringade reservatslivets antites. Vackrast är Nora Naranjo-Morses tipikonstruktioner utomhus, som vinden, regnet och tiden kommer att slipa ner på samma sätt som hennes hempueblo i New Mexico.
Många romantiserar stillaståendet; Naranjo-Morse ser i stället det standardiserade utbudet av indiankrukor som turistindustriell kitsch och har länge låtit en obeveklig, oberäknelig förändring smyga genom sina installationer. Museicuratorn Paul Chaat Smith skrev häromåret i sin bok Everything you know about Indians is wrong om hur indianska konstnärer förväntas fastna i offerproblematik utan något allmänmänskligt på hjärtat.
Skapandet av kulturgetton är en samhällssjukdom som uppträder i skov. I Europa har vi levt med en lång period av mångkulturalistiskt särartstänkande, som underminerat medborgartanken och stärkt vi-och-dom-modellen på en rad nivåer, institutionellt och i medvetandet.
I USA är invandring nationens förutsättning och det kan hävdas att endast den som vet varifrån hon kommer kan påverka vägen framåt. Men separerar man sin egen historia – afroamerikansk, indiansk, latino – från andras löper man även risken att skapa nya myter. Ur upplevelsen av att ha blivit illa behandlad kommer viljan att retuschera och försköna. I en intressant text i brittiska webbtidningen Spiked-online talar sociologen Tiffany Jenkins om det kulturellt avknoppade museet som ”en terapeutisk fantasi skapad för att få människor att må bättre”.
Till minoriteternas förändrade villkor i länder som USA och Storbritannien har den antirasistiska kampen bidragit med sin gränsöverskridande färgblindhet. Vad händer om man tvärtom bygger museimurar runt grumliga ursprungsbegrepp och föreställda gruppidentiteter?