Lars Åberg: Migrationsmoral behöver genomlysas

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Migration är ingalunda något specifikt för vår tid, men det finns skäl att vara skeptisk mot hårdragna historiska paralleller. Fattigdom och dåliga framtidsutsikter bidrog till att nästan en fjärdedel av Sveriges befolkning emigrerade till Förenta staterna, men de mötte ett helt annat samhälle än dagens inflyttare till Sverige som också har en mer skiftande bakgrund.

Parallellen dyker ändå upp i antologin Barndom & migration (Boréa) med Maren Bak och Kerstin von Brömssen som redaktörer, och siktar mot känslan för rättvisa och känslan av skuld; eftersom emigrerande svenskar blivit insläppta bör vi själva ta emot immigranter och på grund av västerlandets utsugning av tredje världen måste vi sona brotten på det sätt vi kan. Tar man ett steg tillbaka ser man också att just Sverige på invandringspolitikens område varit jämförelsevis bra på att hantera såväl rättvisan som skulden.

ANNONS

Boken diskuterar de skandinaviska ländernas förhållningssätt till barn i migrations- eller flyktsituationer och pläderar för att de yngsta måste bli hörda. När migrationen involverar barn ökar behovet av inlevelse. Det är också givet att man hittar brister på det området. Men ingenting är rätlinjigt och det oantastliga i att värna om barnens bästa kompliceras ibland, som i de fall då de utnyttjas av vuxna i försök att emotionellt påverka medier och myndigheter.

För tio år sedan kunde socialtjänsten beskriva de ensamkommande som ankarbarn eftersom deras familjer brukade dyka upp efter ett tag. De äldre killar som nu ankommer på egen hand hör också hemma i ett sammanhang, men frågorna om rättvisa och skuld har befriat moralen från komplikationerna. Även om samtliga riksdagspartier säger sig vara för en reglerad invandring, finns en opinion inom V och MP som agerar för helt öppna gränser. En gång i tiden drev ultraliberalerna i Moderata studentförbundet tämligen isolerade den linjen. Åsikten har blivit mera spridd utan att riktigt uttalas; snarare har den gjorts till moraliserande markering och som sådan placerats bortom andra debatter om samhällets ansvar.

När det gäller synen på barn med utländsk bakgrund finns det verkligen ställningstaganden att kritisera, sådant som framkallar oro inför framtiden. Ett är friskolesystemet med sin acceptans av religiösa separatister och förstärkning av segregationen. Ett annat är de svenska språkforskarnas modersmåls-ideologi som i decennier bidragit till att isolera barn i enklaver där de aldrig på allvar behövt tillägna sig det språk som kan ge dem en plats i samhället.

ANNONS

Också detta är uttryck för något slags samhällsmoral som pockar på genomlysning.

LARS ÅBERG ...

... är författare och regelbunden skribent i GP. Bor i Malmö och har bland annat skrivit flera böcker om USA.

ANNONS