Lars Åberg: Det är i Kina som världen förändras

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Om Kina är Mittens rike lever alla andra i periferin. Kanske är detta mera sant än någonsin: inget annat land har tjänat lika mycket på globaliseringen, här finns hela världens fabriksgolv och dessutom importeras mer olja än någon annanstans. Molnet av avgaser och miljögifter vilar tungt mot framtiden.

Det är en diktatur vars nationalism kan förvandla andra regioners snarlika strömningar till västanfläktar och som tagit över gamla kolonisatörers beteende i Afrika utan att k-ordet lagts kineserna till last (bara deras illegala handel med elefantbetar kan annars få vilken människa som helst att gråta).

Så på många sätt är det i Kina som världen förändras. Ur ett kinesiskt perspektiv måste samtidigt det mesta som sker te sig som historiska parenteser – så även ”de hundra åren av förnedring” som inleddes med det första opiumkriget 1839–1842 och som förblivit en molande värk i bakhuvudet på de ledare som formulerar nygamla drömmar om nationell glans och territoriell stolthet.

ANNONS

Kina låter sig omöjligen avhandlas i broschyrformat. Visserligen kom det en strid ström av pamfletter under den svensk-maoistiska epoken, men de var ju alla rosenskimrande komplikationsbefriade. Göran Leijonhufvud, DN:s mångårige korrespondent, behövde niohundra sidor på sig för att samla sina intryck i Pionjär och veteran och nyligen kom förre ambassadören Börje Ljunggren med den sjuhundra sidor tjocka Den kinesiska drömmen.

Tillsammans ger de knappast någon överdos utan snarare sammanslagen kunskap om vardagsliv och världspolitik; vill vi spekulera om framtiden kan vi knappast bortse från makthavarna där borta i öst, eller mitt i.

Ljunggren nämner som en av otaliga kinesiska paradoxer hur integreringen i världsekonomin har kunnat växa ur ett auktoritärt system i ett land som länge sågs som isolerat. Kina ska göras till ”cybermakt”, och spionage och övervakning hör hemma i expansionismen. I den kinesiska drömmen om ett sammanhållet Mittens rike ingår inte bara justerade gränser mot Indien och Japan utan framför allt införlivandet av Taiwan.

Som så ofta i historien finns en känsla av förödmjukelse på revanschismens botten. Sådant är användbart för dem som vill vända bort blicken från yttrandefrihet, fackliga rättigheter och demokratiska anspråk.

ANNONS

Till det mest intressanta i Börje Ljunggrens analys hör motsättningen mellan civilsamhället och partistaten. Utgången är oviss, men uppenbarligen ser kommunistpartiet under Xi Jinping korruptionsbekämpning och annan moralisk upprustning som ett sätt inte att demokratisera staten utan att stärka dess symbios med partiet.

ANNONS