Lars Åberg: Brist på idéer i svensk debatt

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det hände mig för en tid sedan att en recensent påstod att jag i en bok på ett oreflekterat vis hade låtit intervjuade personer säga saker som han uppenbarligen inte höll med om. I själva verket uttalade de sig om sådant som jag hade reflekterat ovanligt mycket över och min redigering av intervjuerna betraktade jag därför som omsorgsfull och genomtänkt. Invändningen tycktes snarare bekräfta hur ogärna det pratas om idéer och åsikter i svensk debatt och hur vanligt det är att i stället kalla dem som tycker annorlunda oreflekterande eller fördomsfulla.

På kulturområdet motiverar teater­grupper och konstnärer ofta sina perspektivval med att de vill utmana ­publikens eller allmänhetens för­domar. Fonder och stiftelser delar ut bidrag för att motverka fördomar. Underförstådd i mycken journalistisk verksamhet finns en vilja att undanröja fördomar.

ANNONS

Den som hyser fördomar tar ställning utan kunskap, men hur kan vi så tvärsäkert utgå ifrån att de som har en annan uppfattning inte vet vad de talar om? Den fördomsfulle görs i det här sammanhanget till en främling, en skugglik den Andre, någon att odla fördomar om. Den mindre vetande placeras i ett mörker som effektfullt kontrasterar mot den egna upplyst­heten.

Hos en del som vill utmana har den kritiska posen blivit en okritisk kliché.

Hur trött blir man inte när man får en inbjudan till en föreställning med två skådespelare, som säger sig ha ”tvingats konfrontera sin egen position, det vita manliga perspektivet” när de insett att ”teaterns black box” är svart och ”konstens vita kub” vit? Man förstår att de behöver prata av sig, men de lär knappast ruska om några av de fördomsfulla där utanför i höstmörkret.

När en omskriven fotograf som Elisabeth Ohlson Wallin gör sina utställningar om homosexualitet och religion utmanar hon inga fördomar utan bekräftar ett faktiskt förhållande: vissa troende är negativa till homosexuella. Den kanske enda svenska konstnär som på senare år har lyckats skaka om en reaktionär, religiös opinion heter Lars Vilks, men han brukar å andra sidan betraktas som fördomsfull av dem som vill motarbeta sådant.

ANNONS

Nej, allt går inte att lösa med informationskampanjer. Det finns folk som drar helt vansinniga slutsatser av det de hör och ser och det finns de som helt enkelt hamnar i en annan ståndpunkt när de summerar sina erfarenheter. Med fördomsstämpeln höjd i handen lyckas man sällan utmana eller påverka dem. Den som uppfattar sig själv som alltigenom god riskerar alltid att utmana löjet. Däremot diskuterar jag gärna med dem som reflekterar och drar andra slutsatser än jag själv.

ANNONS