Oviljan att peka ut individer som beter sig illa leder i stället många gånger till att en massa människor framstår som suspekta.
Med ett generaliserande språkbruk döljs de specifika problemen. Begreppet ungdomsbråk innebär ju inte alls att alla ungdomar är bråkiga och invandrargäng betyder inte att alla som invandrat rånar folk på mobiltelefoner. Det behövs förebyggande insatser för att hindra att barn växer upp till bråkande eller rånande tonåringar, men det fordras också riktade åtgärder som lyfter ut dem som är hotfulla ur deras sammanhang.
Alla är inte lika goda kålsupare; om de vore det skulle ingen normal nyhetskonsument våga sig utom dörren.
Efter hoten och attackerna mot judar i Malmö har det nu bildats ett så kallat dialogforum, i vilket företrädare för den judiska församlingen och olika muslimska föreningar ska träffas. Initiativet till det här konfliktrådet togs av ett pressat kommunalråd, Ilmar Reepalu (S), efter den hårda kritiken mot hans monomana intresse för Israel, skuldbeläggning av Malmös judar och uppseendeväckande tystnad inför angreppen på mötes- och yttrandefriheten i stan.
Man kan förledas att tro att det här handlar om något slags fredsförhandlingar mellan två stridande parter, men det finns inga uppgifter om att någon judisk individ skulle ha angripit eller hotat någon av stans muslimer. I stället för att ingripa mot de intoleranta bjuder man in alla möjliga, inklusive sådana som inte visat någon aggressivitet, till samtal om tolerans. Möten är självklart bra. Frågan är vad man ska prata om när de som orsakar problemen inte är närvarande.
Det kan finnas goda skäl att inte peka ut sårbara individer. Ett generellt välfärdssystem är därför att föredra framför ett som petar i alla detaljer, även om det senare kanske skulle bli mer exakt. Men lika lite som övergrepp mot kvinnor försvinner om man låtsas att alla män är potentiella hustrumisshandlare, lika lite ger sig gängproblemen av för att man beter sig som om alla ungdomar skulle kunna bli våldsverkare.
Kollektiv skuldbeläggning är förfärlig, särskilt när underströmmen känns igen, och den blir inte aptitligare när den som i dessa dagar politiseras och riktas mot i princip alla judar med krav på avståndstaganden från den israeliska regeringen. Som alltid finns några ansvariga som fattat avgörande beslut. Kritik och krav ska skickas till dem som bestämmer, i Israel, hos Hamas, i regionens alla hel- eller halvteokratiska ledningar.
Det gäller att identifiera och arbeta för det specifika: en fredlig tvåstatslösning, avväpnade gäng, en skola där alla lär sig läsa och skriva.
