Bokstavsbarnen, för inte så länge sedan spridda över ett halvt alfabet, samlas numera kring en diagnos som passar ett samhälleligt behov av enkla förklaringar och enkla lösningar. Försäljningen av adhd-medicin till de hyperaktiva och okoncentrerade skjuter i höjden i Sverige.
I Aldous Huxleys Du sköna nya värld är världsstatens motto ”gemenskap, identitet, stabilitet”; tanken drar lätt åt det skräckutopiska hållet när beteenden, som ibland skulle kunna tolkas som rimliga reaktioner på uppväxtvillkor och samhällsmoral, så behändigt kan fösas samman i en manual. Efter Prozac Nation kommer adhd-generationen.
Läkemedel kan lindra ångest och balansera svajiga tillstånd, men är det växande läkarinsikt eller sociala behov av stabilitet som ligger bakom viljan att medicinera bort sådant som faller ur ramen?
På 1980-talet skrev jag en bok, Ut ur dimman, om hur Fontänhuset i Malmö växte fram som knutpunkt för människor som under åratal varit mentalvårdspatienter utan att finna fotfäste i vardagen. Många bar i stället som ett minne med sig ett kemiskt tablettskal, utspänt över kroppen likt en andra hud.
Det betyder inte att tesen att det endast är samhället som är sjukt ska drivas in absurdum. Däremot blir jag betänksam när jag plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet.
Inte alla länder delar Sveriges fallenhet för adhd-medicinering; i exempelvis Frankrike och Storbritannien är man mer återhållsam med diagnosen och verkar fästa större vikt vid det armbågsvässade klimatets betydelse när det gnisslar hos individen. Kanske har vi, goda sociala ingenjörer som vi ofta varit, tagit ett kliv längre in i framtiden. Om adhd kan förklara problem i skolan kan sjukdomen också bli en delförklaring till låga inkomster och samhällelig ojämlikhet.
Det skulle i så fall ge ett nytt perspektiv på sociala insatser och behovet av politik. Där störningar i första hand beskrivs som medicinskt betingade är det bara att plocka fram manualen och ersätta skolans gamla fluortanter med moderna amfetamindistributörer. Samhällsvetarna och humanisterna borde kanske gaska upp sig och bli mer alerta i debatten; det är ju trots allt inte så märkligt om någon blir okoncentrerad eller bedrövad av världens tillstånd.
Alienation är ofta det uttryck jag skulle vilja använda i en del andra bokstavskombinationers ställe.
