Kritik mot svenskar som kyliga, kollektivistiska och styrda av en allsmäktig stat är slentrian, i svenska fikarum såväl som i utländska tidskrifter. På 80-talet skildrade Der Spiegel Sverige som ett socialistiskt "Barn-Gulag" och Sverige har ofta framställts som ett land där staten kvävt individen och slitit av de naturliga banden mellan människor. Och visst har staten tagit över mycket av familjens roll: föräldrarnas ansvar för barnen har minskats med barnbidrag och Landet med frivilliga relationerdaghem, barn har blivit självständigare genom förbud mot aga och fri skolgång, särbeskattning och aborträtt har gjort kvinnor mindre beroende av män och åldringsvården har tunnat ut gamlas beroende av sina barn. Påpassade från vaggan till graven tycks staten ha kollektiviserat hela livet för svenskarna.
I Är svensken människa? vänder historieprofessorn Lars Trägårdh och Henrik Berggren, ledarskribent på DN, på steken och hävdar att den svenska välfärdsmodellen i själva verket är mycket individualistisk.
Bokens huvudtes är att det finns en "svensk teori om kärlek". Genom att den statligt organiserade välfärden baseras på individuella rättigheter och inte, som i till exempel Tyskland på familjen, har vi fått ett samhälle där mellanmänskliga relationer blivit frivilliga, inte påtvingade av tradition, plikt eller materiella beroendeförhållanden.
Rötterna till denna "statsindividualism" förlägger de till 1800-talets debatter och vidare bakåt till det svenska bondesamhället med dess frånvaro av feodalism och jämförelsevis lösare familjeband.
Den socialdemokratiska välfärdsstaten var inget socialistiskt projekt, menar de, utan en länk i en lång liberal, individualistisk rörelse med början i Geijers "avfall" till liberalismen, över Almqvists äktenskapskritik i Det går an, Ellen Keys hävdande av barnens rätt och så vidare.
I projektet fanns också starka nationalistiska drivkrafter, ett perspektiv som är tydligt i dess mest kända programskrift, makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan, där målet med fler och bättre barn var att stärka nationen. Den frigjorda individen är också den perfekta arbetskraften - obunden och lätt att anpassa till en lynnig marknadsekonomi.
Finns det ett glapp i den genomtänkta och välargumenterade boken - jag hinner ofta inte mer än notera en invändning förrän den behandlas i texten - är det upptagenheten med de intellektuella, som om det svenska folkets historia blott vore är dess debattörers. Den roll de sociala intressena spelat, i Sverige och internationellt, kommer i skymundan. Långt ifrån att vara en kyligt teknisk process tillkom välfärdsstaten mot en bakgrund av klasskamp, kriser och revolutioner.
Folkhemmet framstår också ibland i ett väl idealt skimmer med den svenska statsindividualismen som det bästa av alla möjliga samhällen. Den svenska (eller snarare nordiska) modell som beskrivs har gällt omfördelning av resurser och makt - inom familjen och över generationerna - men inte mellan klasser. Den makt som arbetarrörelsen en gång föresatte sig att utmana och även gripa har aldrig varit jämnt fördelad.
