Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

Lösningsfokuserad kroppshets

Skönhet kommer faktiskt inifrån så om du är ful på utsidan så har du antagligen misslyckats även med insidan.

”Jag tycker att alla borde sluta vara bara kropp” säger Cecilia Suhaid Gustafsson i podden Kulturens ABC. ”Jag är body negative”. Hon talar om hur tröttsamt det är att hon kommer på sig själv med att lajva tjock clown. Hennes parhäst Caisa-Stina Forssberg funderar över och förkastar möjligheterna att göra en viktresa för att få fler skådisjobb. Risken finns att hon skulle se ut som Ulf Larsson. Avsnittet heter En tjock clown och även om det gör mig ledsen – Cecilia och Caisa-Stina är mina vänner – så är det att andas frisk luft att lyssna på hur de hinkar vin och svär över hur de tvingas vara sina kroppar. Tillåter sig att sörja utan att komma med svar.

LÄS MER: Kulturens ABC - Sveriges underground-podcast

I programmet Kroppshets på SVT, står Mia Skäringer framför en datorskärm i en fotostudio och bedömer kritiskt ett fotografi av sig själv i baddräkt, samtidigt som detta retuscheras grovt. ”Jag har ju inte så mycket midja att jobba med till att börja med.” Hon rackar skoningslöst ner på sig, kanske för programformatets skull. ”Oj vad det fladdrar här”. Vips! så har låret smalats till ordentligt. Vad poängen med denna ångestskapande masochism är, förblir oklart. Men snart är det över och programmet går vidare till att diskutera lösningar: Det borde finnas en nedre BMI-gräns för modeller som får gå på visningar och alla retuscherade bilder borde märkas på något vis.

Och så mellan klippen: en uppsjö korta kollageklipp på vackra, släta unga kroppar inklippta mellan de olika scenerna för att liksom understryka att ”sådär ser väl ingen ut”. Jag funderar på vilka flickorna på utfyllnadsbilderna är och blir plötsligt osäker på varför jag tittar.

Samtalet om kroppar är en ständig ekokammare av lösningsfokuserad iver. För att undvika att förändra och förbättra våra kroppar ska vi förändra och förbättra oss själva.

LÄS MER: Kulturens ABC hissar och dissar nöjeslivet

Och lösningarna i Kroppshets: att hantera besattheten av ideal genom att försöka vidga dem lite försiktigt, samt älta de redan befintliga till förbannelse – påminner snarare om den glättiga mediefeminism som blev stor i VeckoRevyn under 90-talet, där bantningsmetoder och klä-dig-efter-ditt-utseende-tips en gång om året varvades med tävlingen ”Årets mulliga modell” som slängdes in för att visa läsarna att det faktiskt fanns jättesöta tjejer upp till storlek 42, max 44 också, så länge de hade kurvorna på rätt ställe.

Män togs in för att försäkra tonårsläsarna om att killar föredrar ”lite att ta i” och ibland fick ”helt vanliga tjejer” paradera i vita underkläder över ett uppslag för att visa att kvinnor kan se ut på alla möjliga vis. Skönhet kommer faktiskt inifrån, fick vi lära oss och förstod att den som var ful på utsidan antagligen hade misslyckats även med insidan.

LÄS MER: "Det var ett jävla tjat om bantning"

Men jag gråter och skrattar hellre till Kulturens ABC och undrar varför vår inställning till kropps- och utseendefixering måste vara så maniskt lösningsfokuserad. Kan det inte få finnas ett utrymme för den som vill stanna upp, ta ett par djupa andetag, och få leva en stund med sorgen över att känna sig ful?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.